För ett par år sen fick jag ett meddelande att en sällsynt törnskata hade observerats i Nakkila nära Björneborg. Det var i början av september och vädret var vackert så jag beslöt att åka dit.
Jag hade ingen navigator, men jag sökte stället på Eniro och skrev åt mig köranvisningar: Först 15 kilometer längs en byväg, sväng till vänster in på en mindre, krokig väg. Efter 2,5 kilometer, ta en smal väg till höger ut över åkrarna.
Då jag kom fram till åkervägen såg jag genast flera parkerade bilar vid vägkanten och visste att jag kommit till rätt plats.
En halv kilometer längre bort syntes ett tjugotal människor som hade ställt upp sina tubkikare på en plats där det fanns glesa buskage på båda sidor av vägen. Jag tog min utrustning, kikare, tubkikare och fågelbok och gick i riktning mot människorna.
Innan jag hann få tubkikaren riktad fick jag ta en första titt på den rara fågeln med en annan fågelskådares tubkikare. Det blev en kort titt, för fågeln flög i väg just när jag hann se den och satte sig i ett buskage 50 meter längre bort. Där satt den kvar en lång stund och där kunde jag i lugn och ro studera den genom min egen tubkikare.
Första intrycket jag fick var att fågeln var ljusockra med lång röd stjärt. Den var lika stor som vår vanliga törnskata, d v s som en storvuxen gulsparv. Från näbbroten förbi ögat gick en svart mask som hade ett smalt ljust streck ovanför. Nacken och ryggen var ljust sandfärgade. Utan tvivel var det en isabellatörnskata. Den hade förirrat sig från Mongoliet ända till Nakkila, en stäcka på 5 000 kilometer!
Tidigare hade jag sett rödhuvad törnskata från Medelhavsområdet två gånger i Finland och vanlig törnskata som är allmän i skärgården. Under vår- och höstflyttningen hade jag sett varfåglar, som häckar i Lappland, på genomflyttning i Södra Finland.
I Muddais blev jag en gång konkret medveten om att en tätting kan bete sig lika som en rovfågel.
Jag såg en blåmes som kom flygande i tvära kast jagad av en varfågel som hängde en endaste meter bakom den. Trots att blåmesen flög mycket långsamt, klarade den av att ta sig 200 meter över en åker till ett videsnår utan att bli fångad av varfågeln. Den var för stor och klumpig för att hänga med i svängarna. Varfågeln är en tätting, men den tar småfåglar, sländor och grodor om den kommer åt. Andra törnskator håller sig mest till skalbaggar, sländor och insekter.
Tillbaka till Nakkila och isabellatörnskatan. Just när tjugo fågelskådare beundrade den där den satt i kanten av ett videsnår som tappat sina löv, dök en sparvhök upp från ingenstans och dök rakt in i snåret. Ingen uppfattade vad som hände.
Ingen märkte vart sparvhöken försvann. Isabellatörnskatan syntes inte heller till. Vi blev kvar på platsen en timme efteråt och hoppades få syn på den på nytt, men förgäves.
För oss var isabellatörnskatan helt unik och fantastiskt vacker. Redan namnet var förtrollande poetiskt. För sparvhöken var det vilken fågel som helst, ett lättfångat byte som den råkade få syn på just vid rätt tidpunkt, just då när den var hungrig och behövde ett skrovmål!
