Ett halvt år har gått och resan som jag skrev om i januari är nu! I skrivande stund är jag ännu i det tropiskt varma Pargas, har åsk-känningar och längtar efter ett stilla sommarregn. Dit vi ska resa, dottern och jag, där längtar de också efter regn. Allt torkar ut och på en del ställen kring Medelhavet planerar man att införa restriktioner i vattenförbrukningen, stänga tillförseln nattetid, till exempel.
När du läser detta, hoppas jag att jag vågar mig i havet för att söka svalka. Jag är en så kallad Badkruka. Simmar inte. På Kreta var vattnet så varmt att jag inte kunde låta bli att gå i, åtminstone skulle jag doppa mig. Modigt, trots att jag var säker på att ALLA stirrade på mig, vadade jag ut ända tills vattnet nådde magen. Jag var just i färd med att doppa mig, då jag kände något som nafsade mig på vaderna. Små fiskar! Mitt ressällskap hade nog pratat om det, att om man stod stilla så kom de och smakade på ens ben. Men jag greps av panik, gamlaste människan, och klafsade upp i tryggheten på stranden, fort som attan. Skammen var stor. Jag var övertygad om att ALLA viskade om den där tjocka tanten som fick fnatt och rusade iland.
Då jag var liten, kanske två-tre år, föll jag i sjön från bryggan. Vattnet var grunt där, men jag hamnade ändå under ytan med huvudet. De vuxna drog upp mig och alla skrattade, för de visste ju att jag inte var i livsfara. Men jag tror att jag i den stunden blev Badkruka. Senare vistades jag mycket i stranden och i vattnet, men aktade mig noga för att få vatten över huvudet. Jag ”simmade” med händerna i bottnen och sparkade med benen.
Som sjuåring insjuknade jag i barnreuma, och på den tiden (60-talet) var vården av barnreuma något helt annat än idag. Jag fick till exempel medicin, som gjorde att jag inte fick vara i solen, måste ha strumpbyxor på hela sommaren och – inte simma. Med tiden ändrades metoderna, och vi små patienter skulle få simma i en insjö under min vistelse i Heinolan reumaparantola. Men jag hade hört nånstans att det fanns blodiglar i insjöar, så jag simvägrade. Där matvägrade jag också, åt bara godis i smyg…
Jag var väl ungefär tolv år då jag sen tog mod till mig och doppade mig helt och hållet. Vi hade fått låna en sommarvilla vid en strand. Jag övade och övade och där, bara med mamma som badvakt, lärde jag mig hur man simmar. Jag gick ut tills vattnet nådde halsen och med dödsförakt och stenhård motivation simmade jag in mot land, gång på gång, tills läpparna var blå. Jag var så lycklig då jag märkte att vattnet bar! Tills jag började tveka. Men jag bottnade och allt var väl.
I tonåren var vi sen flera unga som plaskade i stranden och jag minns inte vad jag skyllde på för att slippa medge att jag inte vågade utan simring. Åh, jag avundades de andra som simmade ut på djupt vatten, vände på rygg, plaskade och frustade och skrattade. En gång busade vi alla nära stranden och de andra slängde varann i vattnet, plötsligt knuffade någon mig så jag dök, ofrivilligt. Paniken gjorde att jag tappade orienteringsförmågan och höll på att inte komma upp igen. Jag bara famlade omkring och trodde jag skulle drunkna. Någon drog upp mig och det var så himla pinsamt.
Jag skulle så gärna… men litar inte på att jag kan. Tänk om någon skrattar? Om jag får kallsupar och storknar? Om någon tjatar på mig och försöker ”lära” mig. Jag längtar, och skäms. Djupt rotat, det där.
Simma lugnt, hör du! (Simma på italienska är ”nuotare” ifall du inte visste)
Saluti, con amore!
Nonna Skini
Kommentarer