Ifjol besökte PK ett antal byar i Pargas och fortsätter nu igen byaserien. Denna gång landar vi i Sysilax-Svartvik.
Då man kör längs Skärgårdsvägen cirka två kilometer från Pargas rondell mot Nagu dyker det på högra sidan upp en skylt där det står Sysilax. Fortsätter man ytterligare cirka en kilometer längre fram längs Hyvilempvägen står det Sysilaxvägen på en skylt till vänster. PK fortsatte en dryg kilometer fram längs den krokiga sandvägen och hamnade slutligen hemma hos Sven-Olof ”Svenne” (70) och Marita (67) Blomster. De hör till de bybor som bott längst i Sysilax-Svartvik med sina omkring 80 invånare.
– Allt lutar här, det är det enda negativa säger Marita och skrattar.
Blomsters bor högt uppe på ett berg med utsikt över Sysilaxviken sedan år 1978 då de flyttade in i sitt nybyggda egnahemshus. Mycket träd har fällts på tomten och nu strömmar ljuset in i vardagsrummet och köket och utsikten över den isbelagda viken är hisnande.
– Jag flyttar inte härifrån förrän jag blir tvungen, utbrister Marita.
Har bott hela sitt liv i byn
Hon har bott hela sitt liv i byn, liksom en stor del av släkten, och tomten som hon och Svenne bor på köpte Maritas pappa av ”Simonby-Kalle”. Svenne är född i Sverige, men flyttade under barndomen till Skräbböle i Pargas. Tillsammans har Marita och Svenne tre utflugna barn: Diana född 1976, Jocke född 1981 och Jonas som är yngst föddes 1985.
Till en början var Marita skeptisk till den branta tomten. Hon berättar att det har gått ett fem kilometers skidspår rakt igenom tomten och spåret startade vid himanitfabriken,
– Om du ser på stolpen där nere, kan du se att det står en femma skrivet på den.
Gemensam brygga byggde på talko
Senare kom Marita och Svenne att även köpa granntomten då den var till salu och efter mycket jobb och röjande har de fått sin drömtomt. Nu hör de till de bybor som bott längst i byn och uppskattar framförallt lugnet och stillheten. Nedan för Blomsters finns byns gemensamma brygga som byggdes på talko i mitten av 1980-talet. Råvirket kom från skogen intill. Bredvid bryggan finns också ett gammalt båtskjul där byborna kan förvara sina roddbåtar och kajaker.
– Alla som deltog i talkot fick en bryggplats som tack, berättar Svenne.
Redan innan man byggde bryggan på 1980-talet fanns det en äldre brygga som man rev i samband med talkot. I dag är bryggan igen i så pass dåligt skick att den inte längre går att använda säkert. Marita och Svenne är själva inga inbitna fiskare, men berättar att grannarna nog ofta har nät under isen och krokar som de fiskar med. Kräftor finns det också i sjön – men inte heller det hör till Blomsters intressen.
– Jag fick en gång en gädda som jag skulle tillreda, men det slutade med att jag fick kasta alltihop i soporna, skrattar Marita.
För att få fiska kräftor i Sysilaxviken krävs det att man är delägare i det samfällda vattenområdet. Förutom kräftor, intygar Marita att man även kan stöta på blodiglar i Sysilaxviken, men det har inte hindrat henne från att simma i sjön, speciellt inte under barndomsåren. Marita och Svenne har också en egen strand med tillhörande brygga och badhus. På vintern är det många bybor som skidar på isen och den här vintern har det funnits ett 7,5 kilometer uppdraget skidspår till Maritas glädje.
Liksom i många andra byar, fanns det också en butiksbil som regelbundet besökte Sysilax-Svartvik.
– Det var Nilsdorff som körde butiksbilen, berättar Marita.
Söndagsskola hos prästen Järnström
Hon minns också hur det i hennes barndom fanns två butiker i Sysilaxhagen – de var belägna där det i dag finns en åker, mitt emot bergullsfabriken. Vid den gamla himanitfabriken gick Marita i söndagsskola, men under somrarna hölls söndagsskolan hemma hos prästen Järnström i hans stuga.
Det som många förknippar med Sysilax är Lehtinens växthus. Ulla och Esko Lehtinen flyttade i början av 1980-talet till Pargas där de köpte en blomsteraffär. I mindre skala började de odla och driva upp blommor och växter och några år senare byggde de även en verkstad till Esko hemma på gården i Sysilax. Eskos hantverksprodukter är vida kända och bland annat i hantverksbutiken Gullkrona hittar man Eskos korgar i björkfaner, brickor och trähästar. År 2022 avslutade Lehtinens sin odlingsverksamhet.
“Jag vet att det inte är typiskt finländskt”
I december ifjol var det en färggrann fest i byn då Irina (43) och Vladimir (41) Rogojin bjöd in byborna till en julfest med samling vid postlådorna i Svartvik. Tillsammans med sina vänner uppträdde de med dans och sång för alla bybor som vågat sig ut i den smällkalla kvällen. Irina och Vladimir och deras åtta månader gamla son Juri Mattias Basil kommer från Moldavien och har bott i Svartvik i ett drygt år.
– Jag vet att det inte är typiskt finländskt att knacka på folks dörrar och bjuda in dem till fest, men vi ville göra det, säger Irina.
Då Juri döptes ifjol i september bjöd de också in grannarna till dopet som de höll i sin trädgård. Irina är som bäst mammaledig, men undervisar i ryska vid Åbo Akademi. Vladimir har i sin tur doktorerat i datateknik vid Åbo Akademi och har bott i Finland i 20 år. Paret träffades år 2017 i samband med att Irina var på en affärsresa till Finland – då sa det genast ”klick” mellan dem två. Efter att ha bott tillsammans i S:t Karins några år, började de längta ut till landet och lugnet.
– Jag visste genast att det röda trähuset uppe på berget i Svartvik, var platsen jag ville bosätta mig på, säger Irina.
Vill införa nya traditioner
Vladimir inflikar och säger att det nog egentligen var prinsessan i huset som bestämde platsen och pekar på en svart katt som smyger sig in i familjens kök. Hur det än var så trivs den lilla familjen utmärkt i sitt nya hem och smider redan planer på att införa en ny tradition i byn.
– Till midsommaren skulle det vara roligt att tillsammans göra en midsommarstång här i byn.
Malin Johansson
Kommentarer