Jag fyllde tjugo år för ungefär en månad sedan, jag trampar in i en ny tid med massor av möjligheter, men även utmaningar. Jag känner mig rädd och borttappad. Det bildas en liten klump i magen då jag tänker på vad som komma skall. För vad är det som ska komma, hur kommer det att bli? Framtiden känns som ett rike av ovisshet. Jag har drömmar, mål och saker jag strävar efter men det är ändå omöjligt att veta.
Jag studerar för tillfället på universitetsnivå och försöker mitt bästa för att leva i nuet. Jag kan ändå inte trotsa tankarna om att inte veta vad jag vill göra i framtiden. Jag vet inte vad jag vill jobba med, i skrivande stund vet jag inte ens om jag studerar det jag egentligen vill. Vissa dagar känns det självklart att denna linje är som gjord för mig och andra dagar känns det meningslöst. Kommer jag verkligen ha nytta av detta i framtiden? Trots att det inte förväntas av mig att veta vad jag ska göra om tio år är det något jag tänker på väldigt ofta.
Rädslan för framtiden handlar inte endast om karriärval och ekonomisk stabilitet. Den omfattar även det okända när det gäller relationer. Det känns skrämmande att behöva utforska sin egen röst och identitet samtidigt som man försöker förstå sin plats i samhället.
Det handlar även om en global verklighet fylld av komplexa problem, allt från politiska spänningar till klimatförändringar. Dagens nyheter är fullt av beslut som i många fall verkar dra samhället bakåt, vilket minst sagt får en att känna sig hopplös över framtiden ibland. Samtidigt framhålls ungas röst som betydelsefull, men ändå möts man ofta av tvivel och skepticism. Jag är trots allt hoppfull över att vår generation inte nöjer sig med det rådande tillståndet ”så där bara”. Många engagerar sig aktivt och vill se en ljusare framtid för oss alla. Att vara ungdom i dagens samhälle känns som att balansera på en smal linje mellan möjligheter och utmaningar. Jag förstår att det är naturligt att i denna ålder känna sig överväldigad och vilsen. Rädslan för framtiden är ändå närvarande, men kanske allt löser sig med tiden?
Caroline Voutilainen
Studerande
Kommentarer