Trots att kontakten till den egna hemstaden har hållits konstant genom åren, kan man inte annat än medge att det finns mycket kvar att lära sig. Husets regler börjar bli bekanta, men det finns en hel del att göra ute på gården också – och gården, den är stor.
Den annorlunda ungdomen har blivit en helt vanlig vuxen med vanliga vuxenproblem och -bekymmer. Många av problemen man febrilt sökte lösningar på då för femton år sedan kvarstår än i dag. Andra problemställningar känns mer eller mindre fabricerade. Man kokar upp en storm i vattenglaset då man tydligen har det för bra ställt.
Man grälar om saker och ting för att vi alltid brukat göra så. Ett exempel på det här är den eviga motsättningen mellan Pargas och stadens skärgårdsdelar som jag alltid förundrat mig starkt över. Liknande motsättningar fanns på min tidigare arbetsort Hangö, men då gällde det främst förhållandet mellan fast bosatta och fritidsboende. Har vi faktiskt i det långa loppet råd att gräla internt? Det finns helt tillräckligt med grälsjuka också på annat håll. Folk som försöker sätta käppar i hjulen behöver vi inte flera av, snarare färre.
Kanske vi helt enkelt borde solidariskt dra åt samma håll, med enad front, istället för att käbbla internt? Det finns ingen utomstående instans som helt sonika kommer och erbjuder oss i Pargas en hjälpande hand om vi inte själva förstår att begära efter det. Om och när vi ber om hjälp, är en så bred förankring som möjligt att föredra.
Precis som det står på skylten, finns det mycket att vara stolt över i Pargas. Det finns en hel massa aktiva föreningar inom alla tänkbara sektorer. Det finns en massa flitiga och modiga företagare samt många som verkligen brinner för kulturen. Folk av alla de slag. Vi kan garanterat också lära oss en hel del av varandra. Man behöver inte alltid vara av samma åsikt för att kunna diskutera om saker också i konstruktiv anda. All diskussion behöver faktiskt inte föras i negativ anda.
En hälsosam dos knutpatriotism är det inget fel på. Vem annan än vi själva håller stenhårt på oss själva då det verkligen kommer till kritan? Självklart finns det gränser för allt. Med en hälsosam knutpatriotism menar jag självfallet inte att man sluter ögonen för större problem och andra människors åsikter.
