Det är som en hobby, något som erbjuder avkoppling och omväxling från de dagliga rutinerna. Halva poängen för många samlare är letandet efter föremål, och många tycker om att betrakta och gå igenom sina samlingar. För många handlar det säkert också om nostalgi, samlingarna hjälper en att minnas det förgångna.
Själv har jag bara samlat som barn, en sommar samlade jag kapsyler. Först bad jag släkt och vänner att spara kapsyler och ge dem till mig. När jag hade så många att de fyllde en jättestor burk bad jag dem gissa hur många kapsyler som fanns i burken. Efter frågeleken räknade jag kapsylerna och den släkting som gissat närmast rätt antal fick ett pris. För mig handlade det då om att få så många kapsyler som möjligt och att sedan göra någonting roligt med min samling. När tävlingen var avslutad och priset utdelat tröttnade jag på mina kapsyler, jag såg ingen mening med dem längre.
En del samlare har en konstant hunger av att skaffa mer. Det kan bli en passion som är svår att styra och då går samlandet lätt till överdrift. En japansk regent samlade på levande hundar, 5000 hundar hade han i överdådigt inredda kennlar. En annan märklig samling är en samling på tusentals loppor. Samlaren förvarade lopporna en och en i små flaskor med sprit, märkta med platsen där loppan hittades och namnet på den värd, djur eller människa som den suttit på. Meningen med de samlingarna kan jag faktiskt inte se.
Men för de flesta samlare är samlandet en trevlig, avkopplande förströelse. Jag kan se samlandets viktiga funktion, för förutom avkoppling och nostalgi kan det vara både lärorikt och upplysande att samla på saker. Det är säkert roligt att skaffa kunskap om föremålen och försöka förstå deras plats i historien. Dessutom är samlandet ett sätt att strukturera och organisera saker, en del tycker om att skapa en sorts struktur i den här ostrukturerade världen. För många är det också ett sätt att vara social, det finns ju t.ex. filatelistföreningar där man kan prata om sina frimärken och byta till sig nya frimärken.
Oftast är det inte lika roligt när samlingen är komplett. Tove Jansson beskriver det bra i sin bok Trollkarlens hatt:
”Men hemul då! sa snorkfröken upprörd. Tala inte sådär! Din frimärkssamling är den finaste i världen! – Det är just det! ropade Hemulen förtvivlat. Den är färdig! Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till? – Jag tror jag börjar förstå, sa mumintrollet långsamt. Du är inte samlare längre, du är bara ägare, och det är inte alls så roligt.”
I artikeln här intill kan du läsa om en samling unika instrument i Pargas. Vi på redaktionen är nyfikna på om det finns flera Pargasbor som har fina samlingar. Ta i så fall gärna kontakt och berätta om den!
