När jag först flyttade till Paris tänkte jag att efter min tvååriga utbildning så flyttar jag nog tillbaka till Finland. Första året handlade om att vänja sig vid staden, smaka på franska maträtter, dricka café au lait på diverse caféer, leka parisienare, köpa varm batong, äta ost och croissanter, gå på konst vernissager och göra en runda i stadens olika museer. Första året handlade om anpassning och att hitta en lämplig balans mellan Finland och Frankrike. Det första året hade jag även ett par gånger hemlängtan, till och med riktigt svår hemlängtan. Kan någon skicka mig Fazers blå, tack?
Det andra året kändes magiskt, hela livet stannade för ett par minuter genast när man såg Eiffeltornet glittra. « Se, där är Triumfbågen! » . « Nej, men det där måste vara Notre Dame? ». Man blev glad när man kände igen kända byggnader och livet var ett enda äventyr då man fortfarande tappade bort sig i sitt hemkvarter, då man svängt en eller två gator för tidigt. Det andra året började jag även känna lite människor och jag började kalla ett par av dem mon ami.
Då skolan var slut hittade jag tack vare en vän i utkanten av staden en ateljé som vi delade på. En ny sida vändes då jag häpet konstaterade att jag lika bra kunde ha ritat likadana skisser som Picasso som museet i fråga ställde ut. Vad händer om jag utesluter konstens alla regler för att så att säga skapa fri konst? Jag hade lust att experimentera vidare, improvisera, pröva mig fram. Ett år till kan jag väl stanna?
Tiden flyger iväg och jag börjar känna mycket folk. Jag går ut på kaffe, på ett par öl, ett par vinglas, utställningar och vernissager. Jag börjar experimentera olika klädstilar beroende på om jag vill smälta in eller bli uppmärksammad av folkmassan. Mitt hår byter färg från blond, till mörkröd, till brun, till blått och till min vanliga bruna färg. Jag rakar av håret, låter det växa, jag klipper håret själv och klipper pannluggen alltför kort eller alltför långt ut på sidorna. Jag målar antingen blåa eller gröna linjer under ögonen med lite glitter i ögonvrårna. Människorna börjar känna igen mig i de artistiska kretsarna var jag hänger i. Det roligaste var då jag gick till tvätteriet och en kille kommer fram till mig och säger: « Visst var du på Cy Twomblys utställning igår i Centre Pompidou? ».
Ett år flög iväg igen och under den tiden hade jag hunnit bli kär riktigt på riktigt. Det här var en lite trevligare karl som det kändes roligt och tryggt att dela sitt liv med. Vi målar, ritar, tatuerar, skapar konst och kärlek – tillsammans. Han förklarar också för mig hur den franska mentaliteten fungerar och att alla inte är så vänliga som de ger bild av sig att vara. Jag ser Paris med nya ögon; fattigdom, sjukdom, elände, lögner. Livet känns skit. Vill jag fortfarande stanna här?
Livet rullar på. Den parisiska vintern är kall och fuktig. Våren kommer tidigt och fyller gatorna med folk som är på gott humör, blommande träd och gröna blad. Solen tittar fram och livet ler igen. Sommaren kommer i sakta mak och gör Paris till en stor bastu. Du pratar i telefon och huden som varit vikt under samtalet blir alldeles svettig. I metron luktar det svett.
Längs med Seine fylls strandkanten av dans och musik ända ut på småtimmarna. Vilken lycka att vara i Paris! Sedan kom coronan och karantänen började. Ett år fyllt av konst, kärlek och sömn. 100% lycka och kreativitet!
Nästan sju år i Paris, redan. Jag har hittat en själsfrände, jag har en handfull goda vänner och det känns bra. Jag börjar få fransk accent då jag pratar engelska. På svenska hittar jag på egna ord, direkt översatta från franskan. Vad vill jag bli som stor? “När jag är gammal, vill jag flytta till Finland”. Senast då i alla fall…
Sandy Bee
Konstnär
Kommentarer