Ko eller gris? – Ko.
Sköldpadda eller kanin? – Kanin.
Kanin eller hund? – Jag kommer aldrig att välja hund har jag ju sagt.
Elefant eller giraff? – Hm, den var svår. Giraff då, svarar jag, men ändrar mig genast till elefant för deras bebisar är så gulliga.
Den här ”leken” är säkert bekant för många. Mina barn är som besatt av den. Själv har jag lekt motsvarande lek i tonåren. Visserligen en betydligt mindre rumsren variant men den följer helt samma principer. Man ska ge två alternativ som man vet att personen i fråga tycker jättemycket om eller jättelite om. Sen måste personen göra ett val. Och den måste, trots att det är svårt och bär emot. I tonåren kunde det i mildaste laget låta ungefär så här: Skulle du hellre äta öronvax eller suga ut snor ur en spurgus näsa? Vill du hellre slicka i en askkopp eller dricka en halv liter piss? Ju äckligare alternativ desto mer panikblandad hybris och kopiösa mängder fnisskvävda spy-reflexer lyckades man vigla upp, där man satt med sitt uttråkade sällskap på någon bänk i vårdammet och väntade på att livet skulle börja någon gång.
Yngre läsare måste ha förståelse för att det inte fanns mobiltelefoner med allehanda appar att fördriva tiden med. Det fanns inte en aldrig sinande källa av reels att förbluffas över. Livet gick ganska långt ut på att vänta. Vi väntade på att rätt bil skulle köra förbi. Att rätt gosse skulle komma cyklande. Att rätt föräldrar skulle vara borta hemifrån. Och att rätt låt skulle komma på niornas fest. Allting hängde på slumpen. Det gick inte att påverka någonting själv. Man hade ingen röst. Det enda man kunde göra var att vakna, klä på sig och gå ut. En stor procent av åtminstone min vakna tid gick ut på att fantisera om en bättre värld. Det vill säga, om en lång och rolig pojkvän och färre finnar. Hudproblem alltså, inte landsmän. Och så hoppades vi. Vi hoppades på att allt skulle bli bra. Att någonting roligt skulle hända. Att någon skulle bli kär. Eller göra slut. Eller bli ihop igen. Eller ens bara säga hej.
Nu är jag vuxen. Jag sitter inte längre på en iskall bänk och glor. Jag har en röst och jag kan påverka. Men aldrig har det varit så svårt som i detta riksdagsval. I röstningsbåset lekte jag igen leken. Skulle jag rösta som jag alltid hade gjort? Skulle jag tänka på mig själv eller skulle jag tänka på folk som har det sämre än jag? Borde jag ändå taktikrösta?
Ko eller gris? Giraff eller elefant? Snor eller vaxpropp?
Svetten lackade i röstningsbåset. Hur jag än valde så hade jag en känsla av att det inte kommer att bli som jag vill. Rätt bil kommer inte att köra förbi. Och OM rätt låt mot förmodan spelas på discot, så kommer helt säkert fel person att bjuda upp. Antagligen någon som varken är särskilt lång eller rolig. Säkert någon urpo. Men jag kommer inte att tacka nej. För låten är ju så bra och det blir ju inget disco om ingen dansar. Tanken slår mig: Hur jag än vänder mig kommer det att bli tvångstryckare med någon jag inte vill! Och sen får jag bara stå ut. Och vänta. Vänta och hoppas på en bättre värld. Vänta och hoppas på någon som är lång och rolig. Och färre finnar.
Daniela Franzell – skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär
Kommentarer