Vårterminen har börjat trots att inga tecken på just vår syns till. Vi har sjasat ut julen i förtid och skapar nu egna vårtecken med hjälp av tulpaner och febrilt blädder i frökataloger. Snön rasar ner. Väglaget är dåligt och samtliga borde stanna hemma och steka plättar. Det är bara om man heter Alfred och råkar ha blodförgiftning i tummen som man eventuellt kan överväga att ge sig ut i ovädret.
Under jullovet tittade vi på Emil i Lönneberga. Han skulle börja skolan. Det blir sällan särskilt lyckat när Astrid Lindgrens sagobarn ska börja skolan. Det är väl egentligen bara Madicken som riktigt håller måttet. Och kanske det präktiga syskonparet Tommy och Annika.
Pippi däremot vill bara ha jullov och Emil i sin tur inleder sin skolgång genom att ”av sin godhet” hångla upp lärarinnan. I samband med detta frågade min äldre dotter hur det var när jag gick i lågstadiet. Det lät ungefär så här när jag svarade:
Jag minns äppelträdgården och den skrämmande farbrodern som bodde i huset bredvid. Jag minns att jag hade längst ben och längst hår och alltid kände mig äldst. Jag minns toaletterna som man gick till från utsidan. De luktade kiss och tvättmedel och när jag behövde gå var jag alltid rädd att bli inlåst. Jag minns att jag valdes sist till boboll och först till fotboll. Enligt skolans Zlatan och Messi dög jag som back. Jag minns att jag fick brons i en trekamp en gång. Det var tre elever som deltog och jag blev således sist men det bekom mig inte. Jag var jättestolt över min medalj. Eventuellt skrytsam. Jag minns att vid stockarna stod en flicka ofta ensam. Hon blev arg om man närmade sig och ledsen om man gick bort. Hur man än gjorde blev det fel.
Jag minns blockflöjternas enerverande ljud. Jag minns när rektorn dog och när vi nästan skidade förståndet av oss till Gunnarsnäs. Jag minns den goda maten och de stora slevarna med rykande ärtsoppa som köksan med läppglans, slevade upp. Jag minns ingen annan mat än ärtsoppa.
Däremot minns jag en lärare som högt och tydligt ifrågasatte mängden smör på mitt knäckebröd. ”Du vill väl inte bli tjock, Daniela?!” ljöd över hela matsalen. Idiot, tänkte jag och befattade mig inte med varken knäckebröd eller smör efter det.
Och så minns jag en annan lärare med självstickade glittertröjor, bruna ögon och mycket parfym. Hon lät mig rita ekorrarna som jag ville och inte enligt läroplanens instruktioner. Och så minns jag julfesterna.
Under jultablån fick jag trots längsta ben stå på en pall och vingla så att jag skulle synas och höras. Höjdrädd som jag var fick jag hålla i de längsta gossarna från sexan. Med handen på deras hjässor framförde jag sedan med darrande ben men med stadig röst hela julevangeliet utantill. Den ena gossen hade Bibeln uppslagen framför mig ifall jag skulle komma av mig. Men jag tittade inte en enda gång. Det är i alla fall så jag minns det. Efter min långa nostalgitripp tillbaka till lågstadietiden tittar min dotter på mig med stora ögon och frågar:
”Men… lärde ni int’ er nånting då?”
”Ja, just det. Jo, alldeles säkert lärde vi oss nånting. Men av det minns jag ingenting.”
Daniela Franzell
Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär
Kommentarer