Den 10 juli hände det. Det händer varje sommar, lite vid olika tidpunkter.
På vägen till stranden blev det uppenbart; försommarens grönska, med rika blomsterängar, ett dämpat ljus och dofter och ljud som påminner om midsommar hade bleknat.
Istället hördes sus i aspdungarna, blommorna verkade torra, några gula löv flög förbi och luften var fylld av en tydlig sensommardoft -mitt i högsommaren.
Av någon oförklarlig anledning, kanske något dolt skoltrauma, för dagen när sommaren byter skepnad tankarna till Herbariet. De som har några år på nacken kanske minns hur man varje sommar skulle samla växter, pressa dem och klistra in dem i ett herbarium, en samling med egenhändigt plockade och artbestämda växter.
På den tiden ansågs det som nödvändig kunskap att känna igen, tror det var åttio växter och kunna deras namn på svenska och latin. På det sättet blev tussilago farfara, taraxacum officinale och anemone nemorosa bekanta. Några minns man men de flesta glömdes snabbt.
Sommaren är tiden för den pedagogiska metoden Learning by Doing. Dags att stänga telefonen och lära sig något annat, något som har med sommaren att göra.
När försommaren byttes mot sensommar påmindes man om alla oinsamlade växter. Det kanske vittnar om intresset för växtsamlandet att det i herbariet fanns betydligt fler höstblommor än försommarblommor. Ett år blev det så bråttom att de sista växterna måste köpas på svarta börsen av en kompis som sålde 13 växter från sin storebrors herbarium. Brottet är numera preskriberat och herbariet har gått till de sälla växtmarkerna.
Kunskap i språk ansågs tydligen inte lika viktig som växternas latinska namn, annars hade man ju varje sommar rimligtvis fått lära sig åttio nya ord eller uttryck på finska eller engelska.
Men det fanns en effektivare metod för språkinlärning. På vintern var det två kilometer till den närmaste, något sånär jämngamla kompisen men på sommaren kom sommargästerna till sina stugor i grannskapet, det kryllade av barn och ungdomar. De talade nästan alla finska så det var bara att hänga med. Att kunna tala finska ansågs ändå i skolan som mindre viktigt, det viktiga var att kunna finsk grammatik.
Tack till Kaikka, Kake o Simppa, mina verkliga finskalärare. Ni såg till att sommaren användes till att införskaffa verkligt nyttig kunskap.
En sommarkunskap av det mera praktiska slaget var kunskapen om båtmotorn; modell Olympia, fem hästkrafter. De invigda känner igen den på kopplingens mässingsknopp. En del kunde bara hantera svänghjulet dvs. ”veiva o svära”. Min kunskapsnivå var kanske lite – men inte mycket högre. Det var viktigt att komma ihåg att svänga från petroleumtanken till bensin innan motorn stannade och så småningom blev man bra på att lyssna när strilen var inställd på rätt bränsletillförsel. Vid behov sprutades en blandning av bensin o eter på röret med supkannan. Det var också viktigt att följa med och fylla olja i oljeglaset, annars riskerade motorn att skära fast. Det hände en gång, pinsamt nog vid lotsholmen. Vi blev naturligtvis observerade och lotskuttern bogserade hem oss, inget mer snack om det men jag fick själv olja in och få igång motorn igen. Det fanns ingen film på Youtube som visade hur man gör.
Den här sommarkunskapen om Olympians innersta väsen har jag idag minimal nytta av när servicemannen kopplar sin dator till snurran och kvitterar efter att servicen är gjord.
Sommaren är tiden för den pedagogiska metoden Learning by Doing. Dags att stänga telefonen och lära sig något annat, något som har med sommaren att göra. Tiden får utvisa om det var en nyttig kunskap eller om den bara var rolig att minnas.
Folke Öhman
skribenten är tidigare stadsdirektör i Pargas
Kommentarer