Ikväll är det premiär av Dracula på Åbo Svenska Teater; min hemteater. Det här spelåret är jag arbetsledig men likaväl är jag högst medveten om premiärdatumet och vecka för vecka sedan början av augusti har jag i ryggmärgen haft koll på vad mina kollegor gör. Arbetsrytmen är bekant och jag vet när det är som roligast, tyngst och mest osäkert. Jag vet när krisen kommer. Den kommer alltid men den kan ta sig lite olika uttryck. Ibland är den högst personlig. Ibland är den kollektiv. Ibland, men tack och lov inte särskilt ofta, är det kris från början till slut. Men hur processen än har sett ut så är det till slut dags för premiär. Publiken ska fylla salongen och fjärilarna ska fylla artisternas magbotten. Dammet virvlar rastlöst i skenet av strålkastare. Folk jäktar med champagne-glas och premiärpresenter. Allt är klart! ”Stig in, frimodigt och av egen vilja!” säger greve Dracula när han bjuder in till sitt slott.
På tal om egen vilja. För några veckor sedan reste jag till Edinburgh. Jag besökte världens största scenkonstfestival: ”Edinburgh Fringe Festival”. Och under sex dagar såg jag 25 föreställningar där den ena inte var den andra lik. 25 låter kanske mycket men det fanns 3171 föreställningar att välja på och jag ville utnyttja min tid maximalt. Festivalen ordnas varje år och pågår i ungefär en månad. I år ordnades den för 75:e gången så det är minsann ett väletablerat koncept.
Men, det var några saker jag reagerade på under min vecka i Edinburgh. För det första: ALLA gick på teater. Det var åtminstone min upplevelse. För på varenda buss, på varenda busshållplats, i varenda kö, trottoar eller middagsbord så handlade samtalen enbart om VAD man hade sett, VAD man vill se och HUR man skulle ordna sitt liv för att kunna se så mycket teater som möjligt. För det andra: Varje föreställning kändes som en fest! Och när festen var slut, applåderade man kort och sen SPRANG publiken ut ur salongen för att hinna till nästa teaterfest. Tanter, farbröder, barn, tonårspojkar, sopgubbar, bilförsäljare, studerande, mammor. Alla skulle ha gått på allt om det bara hade varit möjligt.
Den främst representerade åldersgruppen i publiken var unga vuxna. Alltså den åldersgruppen som jag upplever att vi här i Finland har svårast att locka till teatersalongen. För det tredje: Ingen ville ha paus. Av 25 föreställningar hade EN föreställning paus och då gick ingen ut. Utan vi satt alla och väntade otåligt på fortsättningen. Ingen hade en tanke på sherry och bebéer. Ville man äta eller dricka kunde man göra det under pjäsens gång. Mat åt man på stående fot medan man älgade till nästa performance.
Ett dylikt engagemang för scenkonsten har jag aldrig skådat i mitt hemland. Folk gick på teater i första hand för skådespelets skull, inte för paus-serveringens. Och i Edinburgh är folk uppenbarligen hungriga på teater. Där går man av egen fri vilja in i salongerna. Man rentav springer. Jublar! Skrattar högt och applåderar. Dansar och deltar obehindrat. Där är konsten den riktiga näringen. Och den gemensamma upplevelsen är livets salt. Skrattet släcker törsten, tårarna stillar oron. Och allt detta gjorde mig mätt och lycklig. Stig in i salongerna, bästa publik, och låt er mättas.
Daniela Franzell
Skådespelerska, manusförfattare, vykortskonstnär
Kommentarer