Jag är väl gammal nu då. Det känns inte så hemskt som en kunde föreställa sig. Jag lever, har en del krämpor, har svårt att somna ibland, men får sova länge om morgnarna om jag vill. Och det vill jag. Undviker att boka tider som gör att jag måste ha väckning, hatar alla former av väckarklockor, också mänskliga. Det är inte så att en vaknar, slår upp sina klarblå och sträcker vällustigt på kroppen, hoppar i duschen och börjar dagen, fräsch och pigg… Nej, det är trögt som överkokt havregrynsgröt, tramp i kvicksand, simma i dy. Torra ögon, svettig, ömmande kropp, bråttom att hinna på toaletten, stel, allt är stelt och gör ont. Begynnande gråstarr är det nyaste tecknet…, alla tecken tyder på just det: ålderdom.
Jag har skaffat en dosett. Jag kapitulerade, efter att ha glömt att ta mina piller några gånger. Varje tisdag plockar jag in mina kalktabletter, multivitaminer, magnesium och sen de där som håller nervvärken i styr, och varje vecka hittar jag ett fel…Som tur märker jag det själv. Ännu. Inkontinensskydd är väl nästa fas.
Hår. Mitt hår finns nuförtiden nästan mera på kläder, kudde och tyvärr ibland i maten, än på mitt huvud. Men det jag har kvar, är åtminstone finare i färgen än mitt forna råttfärgade. Eller det hennafärgade knallröda. Något som blivit bättre. Kvalitet kontra kvantitet?
Det finns stunder då jag tänker på döden. Mer och mer, faktiskt. Försöker, som man ska i min ålder: tycka att en inte är rädd. Men visst f*n är en rädd! Speciellt om man är som jag: INTE färdig än! Min roman är inte ens halvvägs ännu, 39 sidor A4 är ingenting!Den där rädslan stör mig, jag vill också kunna ta döden med en klackspark och ta emot den med värdighet då den kommer. Men jag vill ändå inte vara färdig än, alltför nyfiken.
Inuti mig bor en mogen tonåring. Det blir en inre antagonism där tidvis. Tant vs Teini. Fammo vs Fnitter. Eivor vs Skini? En gång tyckte jag t.ex det skulle vara kul med någon häftig tatuering, men nu tycker jag det vore slöseri på en hud som snart ändå blir till mull. Eller aska…Det finns dessutom inte någon större slät yta på denna förgängliga lekamen. Även om någon skulle knapra in någon vacker bild, skulle den ju snart ändra utseende till något annat, eller något oigenkännligt pga rynkorna. Ingen idé. Samma gäller piercingar. Har inget behov av att frivilligt utstå smärta.
Min älskade storebror (86), som är en rolig cyniker och som läser PK varje vecka, skämtar skamlöst om vadsomhelst, säjer att han är så besviken på Kungörelserna av idag, eftersom där inte finns några dödsannonser längre. Det ju är därför han läser den! Själv ska han leva till hundratre för att slå rekordet i släkten, om han får det som han vill är jag då åttisju och förhoppningsvis förståndig och klok och färdig med romanen och resten av allt.
Vi ses väl alla en dag där på astralplanet, varifrån vi skall komma för att spöka för dem som icke hafver behagat oss! Men, till dess är det rock&roll
(music: Five Finger Death Punch: ”Times Like These”)
All kärlek,
Skini
Kommentarer