Det är en stor dag. ”Tack! Uppgifterna är sparade och barnet är anmält till skolan!” meddelar varje förälders bästa vän och fiende: WILMA. Missförstå mig rätt. Första klass är väntad, både av barn och av förälder. Och själv hör jag till dem som sällan sörjer att barnen blir äldre. Tvärtom. Ju mer jag förstår vad de säger och framförallt vad de MENAR med det de säger, desto bättre. Men småbarnspedagogiken. Hur ska JAG klara mig utan den? Jag kommer att sakna barnens småbarnspedagogik lika mycket som jag saknar min egen. Ännu 35 år senare. Dagis var en bekymmerslös tid. Största problemet var på sin höjd leverlåda med russin eller att hon där ena med röda strumpbyxor alltid fick vara Saltkråkans tjusiga Malin i låtsas-leken.
Det mesta på dagis var roligt, som jag minns det! Jag gick på skiftesdagis och ibland hände det sig att jag var det enda barnet på kvällen med någon tant. Eller dagisvuxen som det ju med all rätt heter nuförtiden. Det var spännande! Ena kvällen stod vi och fräste ämbarvis med trattkantareller i stora stekpannor till sent på kvällen i väntan på att mamma skulle hämta. Jag stod på en pall med förkläde i svampångorna och fläktens sken. En annan gång fick jag, om jag lovade att inte berätta för någon, titta på fotografier från en annan dagistants möhippa. Det löftet har jag hållit tills idag. ”Tanten” som skulle gifta sig var utklädd till Skogsmulle och vi valde bilder och pysslade ihop ett album åt henne. Säkrast är att jag lämnar osagt vem av hennes kollegor det var som plockade fram bilderna.
Som ensambarn kvällstid fick man ibland åka hem till de dagisvuxna. Således fick man kliva in i olika hem och lära känna dagistanternas familjer. Träffa deras äkta hälfter, barn, husdjur. Sitta i annorlunda möbler, leka med annorlunda leksaker, äta annorlunda mat. Lärorikt, tror jag, att få åka på upptäcktsfärd till olika hem. Helt otänkbart i dessa dagar. Någon vikarie tog mig till en ny badstrand. En annan hade en söt son som tyvärr visade sig vara en avlägsen släkting på något vis. Sillögon sades det då att vi var. Och ännu idag, om vi råkas, är det vår hälsningsfras. ”Sidu Sillöga!” En hemlig kod som uppkom på någon dagistants legofyllda golv år 1988.
Tillsammans med en familj åkte jag till Zoolandia. Hennes eget barn krånglade och höll på att bli lämnad på parkeringen i rena rama ilskan. Jag var skärrad då. Idag känner jag full förståelse. Alla dagistanter minns jag. Med värme. Också hon som jag då tyckte att såg ut som dillkött i ansiktet och hon vars örsnibbar hängde så långt ner att jag undrade hur stygg hon egentligen hade varit då öronen blivit så långa. Barn är inte alltid snälla. Knappast jag. Och knappast mina egna heller. Men småbarnspedagogikens personal skiner upp varje morgon man kommer med sina avkommor och ser ut som att just mina barn är de allra raraste änglarna på jorden. Och det kommer jag att sakna för evigt.
Daniela Franzell
Kommentarer