Jag vet inte om ni har läst Daniel Kahnemans bok ”Tänka, snabbt och långsamt”. Den handlar om rationalitet. För att vi ska överleva med alla tusentals små beslut som ska fattas varje dag, bygger hjärnan upp snabba modeller. Då är det viktigt att märka själv när man går på autopilot och när man faktiskt kanske borde tänka efter istället. Jag tänker att det är av samma orsak som vi så gärna kategoriserar människor också.
För att förenkla den komplexa verkligheten, delar vi gärna in människor i kategorier, det har alltid fascinerat. De gamla filosoferna delade upp folk i t.ex. flegmatiker eller koleriker på basis av fyra olika kroppsvätskor. Idag delar vi upp människor i röda, gröna, gula eller blå, så behöver vi inte ens lära oss svåra ord. Sen har vi horoskop av olika slag – är du född i Drakens år är du en riktig ledare, annat är det med mig som är född i Getens, det finns inte riktigt något bra med det. Om man dessutom är Oxe är man envis som synden och jobbig på många sätt. Man tilldelas också personlighetsdrag på basis av vilken plats i syskonskaran man har, eller ännu mer intressant – hårfärg.
Det som ändå stör mig allra mest, är de egenskaper som tilldelas mig på basis av att jag är kvinna. Trots detta hänger jag mig själv hejdlöst till liknande kategoriserande själv av både kvinnor och män – alla vet att ”karlar!” är en tillräckligt informativ kommentar när någon inte hittar någonting.
Jag växte upp tämligen ovetande om att jag på något vis skulle ha sämre förutsättningar på grund av mitt kön. Hemma hos oss kom man inte undan vare sig vedarbete eller att byta vinterdäcken själv med att vara flicka – i gengäld fanns det heller inga begränsningar med vad man kunde tänkas klara av. Så småningom blev man bekant med vidare kretsar, en del hade tydligen sluppit undan det där med veden, och världen var inte heller jämställd.
När jag bodde i Kina blev jag provocerad av den kvinnliga befolkningen som kollektiv. I min kinesiska vänkrets fanns en man som jobbade som arkitekt i Shanghai. Hans flickvän gjorde ingenting (ingenting vettigt enligt min mening – hon jobbade i varje fall inte). Hon fokuserade på sitt utseende och såg på TV. Min vän var uppgiven, de hade ingenting att tala om. Han kunde inte göra slut med henne heller, för då skulle hon hoppa från 12:e våningen. Det var inget tomt hot, många kvinnor hoppar varje år. Hon kämpade för sin ekonomiska trygghet och han fick väl skylla sig själv som en gång valt henne, tyckte jag. Och så fick de kinesiska kvinnorna skylla sig själv om samhället inte var jämlikt så länge de bara fokuserade på att hitta en rik man åt sig. Man kan väl inte kräva jämställdhet samtidigt som man inte deltar i samhällsbygget alls, var mitt kategoriserande resonemang.
Senare har jag blivit klokare och insett att alla gör så gott de kan, med den kompetens, personlighet och kultur man har lärt sig (med betoning på lärt sig). Desto större respekt har jag för de framgångsrika kvinnor jag träffade där, de hade inte bara glastak att spränga, nej de hade först 10 meter betong och därefter kanske lite glas. Men så var de också fantastiskt starka, motiverade och intelligenta.
Kategoriseringar är bra som underhållning, och underlättar för våra stackars hjärnor som har miljoner intryck att bearbeta varje dag. Men som grund till viktiga beslut, som t.ex. vid anställningar, är de av intet värde, då ska man tänka långsamt. Och mammor och pappor skall tänka extra långsamt och mycket på hurdana modeller och förebilder de är för sina små prinsar och prinsessor.
Alice Björklöf
Skärgårdsbo och bankdirektör
Det är ett nöje att läsa dina tankar och en glädje att veta att du finns som påverkare och mamma.