Tankar om att vinna eller förlora

Jag avskyr och älskar tävlingar. Min man, som spelat ishockey i sin ungdom, tvingar mig att följa med hockey-VM i TV. Vi har bara en TV, så vad gör jag? Motvilligt och med sammanbitna tänder bänkar jag mig i soffan och suckar och önskar matchen får ett snabbt slut. Men oftast blir den förlängd och spelarna gnuggar på i evigheter och gör inte mål, utan ”veivar” på och ingenting händer, liksom. Under tiden skrollar jag på min telefon, tills Mannen plötsligt flyger upp och gallvrålar. Hunden och jag hoppar upp en halv meter ur soffan och mitt hjärta slår volter i bröstet.

Jag vet inte vad som händer, för plötsligt fastnar ändå min blick på rutan och jag hör mig själv småskälla på de tröga finnarna som låter svedupellena lägga beslag på den där pucken. Jag känner hur adrenalinet börjar bubbla i kroppen. Jag tar det personligt om motståndaren gör mål och går upp i ledning. Jag fylls av vrede och hat och måste gå till köket och fixa mig en macka. Så himla orättvisa domare, så kaxiga motståndare, så dåliga spelare! ... Mannen kan sen säga att motståndarna faktiskt spelade bättre. Bättre? Hur kan han säja så? Landsförrädare!

Fysiska prestationer har i mitt liv förblivit lätt räknade. Jag har aldrig varit särskilt spänstig eller ens intresserad. Skolgymnastiken var ren tortyr och jag hörde mestadels till de så kallade ”sittarna”, de som på grund av svåra menssmärtor fick sitta och se på då de andra skuttade runt eller studsade upp på den där hemska saken som visst kallas ”häst”- en hög träbänk med läderbeklädnad och ibland två handtag som man skulle svinga sig runt på. Ni ser hur kunnig jag är på dylika redskap! Det där med mensvärk gick hem hos läraren ett par, tre gånger, men hen hade gott minne och trodde inte på att en hade mens i fyra veckor ...

Ibland kan jag fuska lite i spel, för jag vill inte förlora. Det känns som ett hugg i hjärtat att förlora, fast jag försöker dölja det och vara tapper. Då jag någon gång spelar till exempel Kimble med ett barnbarn, kan jag ju inte visa att jag blir sur om jag förlorar, då skulle jag nog verka konstig! Fuska går inte heller, någon skam har jag ändå i kroppen!

Frågesporter ger mig skamkänslor om jag inte vet och svarar fel. Då vill jag gärna skylla på att frågan var fel ställd, eller att jag inte hinner höra frågan, eller att jag blir distraherad (vilket blir allt tydligare ju äldre jag blir). Däremot är jag bra på korsord och jag försöker in i det sista låta bli att fuska där. Men Google finns där, så lockande nära i telefonen. Jag har lovat mig själv att endast i yttersta nödfall googla. Det gör jag bara i smyg. Och bara när det gäller Allers A-Korsord (svårighets grad: fem ugglor). Jag envisas med att banka huvudet i väggen med detta kryss. ÅU:s storkryss är alltför enkelt och ger ingen tillfredsställelse, förutom då jag får ta över Mannens halvlösta korsord. Det känns lite trevligt då han blir så förbluffad då jag är klar med det på fem minuter! Haha! Men jag föredrar jungfruliga kryss, som ingen rört tidigare.

Är det så att människan har någon sorts tävlingsgener, nedärvda från forna dagar, då vi kämpade med att jaga mammutar och slåss för vår existens? Det känns rätt långt till en tid, då vuxna män och kvinnor skrinnar runt och jagar en puck, en boll eller försöker hoppa över en ribba med hjälp av en stav, springa, skutta över hinder, kasta spjut, slägga, diskus, stöta kula eller what not ... med dödligt allvar och stora pengar inblandade. Ändå har alla idrottsgrenar på något sätt sina rötter i jakten på mammutar och sabeltandade tigrar, kamp om revir och överlevnad, eller hur?

Skini Lindgård