Vi möblerar om. I vårt nuvarande hem har vi bott i snart fyra år. Jag har flyttat omkring mindre möbler och prylar, skaffat något nytt, gjort mig av med något gammalt under den tiden, men inte i den här skalan. Jag tycker om omväxling, nämligen. Tidvis vill jag vara minimalist, ibland ”boho”.
Hunden är lite villrådig, hon gillar inte omväxling.
Nu har jag ett eget rum, och pappan har sitt. Jag ville inte sova omringad av arkivmaterial och ”sakersommankanbehövaenvackerdag”, medan han inte låter sig störas. Så nu har jag och mina samlingar flyttat ut ur sovrummet. Jag fixar och grejar och njuter. Jag har nämligen också ett antal ”sakersomjagska…”. Sen. Nångång.
Hunden hittar inte matte, fel, fel, fel rum!
Eftersom vi hör till kategorin lågavlönade och pensionärer, så får vi lov att vara ödmjuka och kreativa. Jag, som älskar det vackra, har samlat på mig loppiskrafs, gammalt och ärvt, av föga värde, slitna gamla möbler, med tvivelaktig patina. Mina skatter är några gamla, lite kantstötta Arabiakärl, målade träaskar och plåtburkar. Jag har samlat på mig tuschpennor, färgtuber, pannåer, skissblock och pysselgrejer, som jag helt säkert ska använda, vilken dag som helst. Helt säkert. Bara jag får tid. Hunden bara accepterar. Väntar tålmodigt på att komma ut på kisilänk.
Mannen samlar på LP-skivor, elektronikskrot och papper, tidningar, böcker, skivspelare, förstärkare och VHS-spelare och kassetter, DVD-spelare och filmer, arkivmaterial och en hel del som jag inte kan identifiera i form av lådor, askar, mappar. Han verkar veta vad som finns var. Otroligt. Nu ska allt flytta in med honom i vårt f.d. gemensamma sovrum. Hunden ryms inte i husses säng.
Jag har nu fått mitt första flickrum. Rosa väggar, ljusslingor på sänggaveln – nu fattas bara sänghimmel i tyll. Jag har hittat plats för ett gammalt ”stoppatäcke”, och mina målfärger ligger inne i ett skåp, kanske glöms dom där till den dag, då mina barn ska börja röja efter mig. Men det är ju sen inte mitt problem längre. Dom kan gott tillbringa några dagar sen med att gå igenom all ”tavara”, jag tänker inte alls dödsstäda.
Så det så. Röjer jag, så gör jag det av rent egoistiska skäl. För att få plats för flera prylar, typ…Hunden kliver bara över högar och vinglar mellan lådor.
Då en flyttar eller möblerar om, händer det att en upplever stunder av glada återseenden, då det dyker upp sedan länge gömda och glömda ting ur skrymslena vid skåptömningen. Aj, där låg ju den där delen till symaskinen, som en en gång letade sig sjuk efter! Synd bara att symaskinen inte finns längre…En kan ju alltid sälja via facebook. Kanske någon letar efter just den delen?
Men vår dotter har bestämda åsikter om vad som lönar sig att spara. ”Bort!!” ropar hon och är redan på väg att slänga mina sidenscarfar med resemotiv, och som jag en vacker dag ska göra något kiva av. Jag har hittills lyckats ha dom kvar. Hon använde dom t.o.m att dekorera med på mitt födelsedagskalas, faktiskt. Tillsammans brukar vi sen fnissa lite och sucka över pappans obskyra lådor. Kanske dom två gör samma sak beträffande mina slarvor och byttor? Hunden älskar oss alla, oberoende.
Både pappan och jag brukar nicka menande sen, då någon behöver nån speciell, unik grunka, som någondera av oss har i någon låda. ”Mmm, där ser ni! Den som spar hen har!”
Hunden är nöjd med det hon har. Matkoppen och soffan. Och oss.
Skön vår!
Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast
Kommentarer