Igen står vi inför något nytt. Igen befinner vi oss i den situationen där man inte kan påverka gårdagen och ingen vet om morgondagens lösningar. Skillnaden jämfört med tidigare är de detaljer som coronan har medfört: i stället för att sitta kring ett runt bord står vi ute i duggregn med säkerhetsavstånd. En del har munskydd, men många har vågat lämna bort dem, eftersom vi inte är inomhus. Temat är det samma: den lokala kårens framtid.
Då klockan slår tolv är situationen tröstlös: av de tiotals som har fått inbjudan har endast ett fåtal dykt upp: tre aktiva styrelsemedlemmar, ordföranden, en herreman som har fungerat i bakgrunden i årtionden, ett par vårdnadshavare samt en enda ung person.
De potentiella personer och de som egentligen berörs, antingen som medlemmar, vårdnadshavare eller bakgrundkrafter, hade varit närmare hundra. Utsikten är lika grå och deprimerande som den höstliga himlen med sina molndraperier och dimmiga och oklara vyer.
Fler nya barn och ungdomar skulle gärna komma med i veckoverksamheten, men det finns inte resurser att grunda nya grupper för att inte tala om att det ens skulle finnas tillräckligt med ledare för de nuvarande grupperna. Vi befinner oss i en återvändsgränd.
Också det obligatoriska pappersarbetet och de skyldigheter som reglerna kräver känns tunga då det år ut och år in är samma handfull aktiva som ska göra allt jobb.
Det skulle vara roligt att erbjuda ansvar och ge möjligheter också för ungdomar och studerande att lära sig, men det verkar inte som om de längre är intresserade av verksamheten eller så är man rädd för att binda sig.
Vårdnadshavarna skulle gärna köra sina barn och ungdomar till hobbyverksamhet, men de vill hellre ha en stund egen tid än att delta i planering, medelanskaffning eller genom att ordna utfärder för att inte ens tala om några uppgifter som skulle innebära ett större ansvar.
De unga vuxna, som har sina rötter på orten och som har vuxit upp i föreningsverksamheten, är nu mitt uppe i den mest hektiska tiden som småbarnsföräldrar och bor för det mesta inte längre i näromgivningen, utan i andra städer och kommuner på olika håll i Finland.
Genom åren har vi försökt rekrytera nya aktiva, både från regionens skolor och via annonser i lokaltidningen och också genom att vara med i evenemang som ordnas på orten. Men utan resultat.
För några år sedan firade vi 50-årsjubileum. Kommer vi längre att uppleva nästa årtionde? Borde vi lägga ned föreningen och dela medlen? Eller finns det trots allt någonstans långt inne nya möjliggörare? Myndiga personer, som skulle vilja erbjuda en del av sin tid till förmån för ortens barn och unga? En organisation som bygger på frivillighet kan inte erbjuda någon lön, men desto mer av nya vänner och upplevelser. Till och med globalt.
Hur skulle det till exempel vara att nästa sommar delta i ett läger med tusentals andra likasinnade? Finnjamboree Kajo samlar stora mängder med såväl finländska som utländska scouter i Evo. Häng med! Vi vill ha dig med och vi behöver dig!
Heidi Luoto
Kommunikationsansvarig och uppdragschef för scoutkåren Paraisten Merikotkat samt ordförande för vuxen- och förtroendegruppen i Lounais-Suomen Partiopiiri
Översättning: Carina Holm
Kommentarer