Tillräcklig galenskap?

Mikael Heinrichs.
Mikael Heinrichs.
Är det faktiskt så att ingen annan är tillräckligt galen för att hålla på med det här? I femton års tid har Riddo Ridberg et consortes (mer eller mindre) hållit i trådarna för Pargas stads stora satsning på en tvåspråkig, genreöverskridande ungdomsshow där man gett de unga en förvånansvärt stor frihet. Direkta kopior finns nämligen inte, i alla fall inte som tvåspråkigt koncept.
Då det talas om ungdomsgarantier, att motarbeta utslagning hos ungdomar och andra typer av aktiverande verksamhet för unga finns det knappast något bättre än det här. Vem som helst som bara vill får vara med – och det går att pröva på innan man slutligen bestämmer sig för att gå ”all in”.
All in, förresten. Staden har ibland fått kritik för sina satsningar, men i det här fallet kan man nog inte säga ett elakt ord. Kostnaden för förra showen var enligt uppgift omkring 30 000 euro, fördelat på två år dessutom. Att erbjuda ett 70–80-tal 13–19-åriga unga vettig sysselsättning om kvällarna från augusti till februari, möjlighet till personlig utveckling och kanske till och med ett framtida yrke. Det kan man inte ens sätta en prislapp på.

På ett personligt plan har jag alltid funderat över varför det här konceptet inte existerade då jag själv var i rätt åldern, i början av nittiotalet med kicken ur luciakören i skolan ännu i färskt minne?

Det talas också ofta om företagsinkubatorer, men ungdomsshowerna är en talanginkubator utan like. Tror ni inte mig, så kolla bara igenom namnen på dem som medverkat i ungdomsshowerna sedan den första år 2000. Samtidigt handlar det om ett slags ”livets skola” i miniatyrformat. Vem är nästa stjärna? Eller vem har övervunnit sig själv mest med att delta? Vem har vuxit mest?
Medan det för det mesta är roligt, finns det också en kravnivå. Det krävs en hel del disciplin, inte minst då det handlar om att pussla ihop show, annan fritid och skola.
På ett personligt plan har jag alltid funderat över varför det här konceptet inte existerade då jag själv var i rätt ålder, i början av nittiotalet med kicken ur luciakören i skolan ännu i färskt minne? Det här hade antagligen kunnat vara precis rätt sätt att få utlopp för all överloppsenergi och så kallad ”kreativitet” som antagligen tog sig uttryck på fel sätt.
Att ungdomsshowerna arrangeras bara vartannat år är i sig förståeligt. Det tar nämligen sin tid att pusta ut efter ett sådant projekt. Som tur är behöver man inte pusta ut ännu.
Show åtta. Show eight. Show eitt. Sjåoet. Respekt.
Mikael Heinrichs