Nu ska jag berätta för Dig hur det är att vara delaktig i sommarteaterproduktioner. Det innehåller stora och små saker. Oftast börjar det med att välja pjäs. Konstnärliga rådet träffas, man läser manus, man muttrar och grubblar, man har ett möte senare, idéer bollas, man har ett möte till, kanske någon lokal skribent anmäler sitt intresse! Denna någon (t ex jag) börjar tänka, fundera, grubbla, gräma sig, skriva, stryka, skriva om, diskutera, fundera, använda sig av snälla bollplank. Så slutligen, efter månader av finslipande, möten och kafferep finns det ett manus, vackert printat och ihopstansat!
Men vem ska regissera? Mestadels har det ju varit min gamle kumpan från 39 år tillbaka, ni vet, hans tillnamn börjar med R. Vi har ställt till med ett och annat här i Pargas vi. Tillsammans har vi gjort mina manus spelbara. Det är jag tacksam för. Folk tror ibland att vi är gifta, men jag kan intyga att vi visserligen är gifta, båda två, men med skilda typer.
Kollationeringen inleder ”The Process” för ensemblen. De olika medlemmarna i teamet (producent, kostymör, scenograf, maskör, byggare, grafiker, fotograf, regissör m.fl.) ska presentera sina visioner. Sen läser respektive skådisar igenom manuset. Jag älskar kollationeringar! För en manusförfattare är det lite magiskt då de olika personerna vaknar till liv och man ser hur andra i ensemblen upplever pjäsen. För skådisarna (till vilka jag också hört) är det också spännande att få veta vilken roll man fått.
Repetitionerna börjar oftast i april, trevande och långsamt, först på andra ställen än vår nuvarande spelplats, Lillholmen, eftersom där är svinkallt och byggarna håller på där och bankar och borrar och skruvar.
Oftast (jag upprepar ”oftast” hela tiden, förlåt.) har vi fått vara i Folkhögskolan i Pjukala. Vi ”möblerar”där med vad vi hittar, som rekvisita har vi folks vattenflaskor, sockor osv. Kreativiteten känner inga gränser. Scen för scen tragglar vi oss fram, tills det blir dags för talkodagen på Lillholmen, ett evenemang som lockar endast de tuffaste och duktigaste av oss. Det krattas, sopas, putsas och så toppas dagen med korvgrillning.
Byggandet av scenografin pågår hela tiden och bandet övar. Alla jobbar stenhårt på sitt; att hitta rekvisita och sy och lära sig snurra håret så peruken kan fästas och soundchecka och ta om och om scener, vänta, dricka kaffe, trängas i ”koppina”där det stinker svett och hårspray. Sen ska manusen bort. Det gäller att kunna sina repliker. Vissa har det lättare än andra med den saken. Endel har lätt att lära sig, andra har inga repliker alls, men är glada ändå (?)…
Premiärdagen är hektisk, magisk och nervpirrande. Någon kommer på att ”Herregud vi måste ju ha nån gåva åt regissören! Och kort! ”Det är alltid någon som fixar. Sen smusslar man med kortet och ser till att alla skriver sitt namn på det. Lite käbblar man, lite irriterad är man, nerver, nerver…
Dags för uppvärmningen, varefter det vrålas: ”Har vi muna? Jåååå!!!” och efter att regissören delat ut sina små ”amuletter” åt samtliga, så blir det tyst. Alla fokuserar (verkar det som) på sitt, sen börjar publiken strömma in. Bandet räknar in, alla är på sina platser…..pirr i magen. Sen kör vi.
I sommar blir det en ny sorts upplevelse, nya människor, nya bajamajor, urpremiär på svenska och nästan ny regissör i den gamla paviljongen!
Vi syns sen på somarn!
Skini
Kommentarer