I övermorgon på lördagen är det igen dags för den dagen som jag har väntat på i fem månader. Den inhemska fotbollsserien kör officiellt i gång då 12 lag i tipsligan börjar sin säsong på sex olika orter. Förstås har tipsligan liksom hela fotbolls Finland, spelat matcher även under vintersäsongen. Man har spelat ligacupen, Ettans cup och Finlands cupen, men de har varit mera förberedande träningsmatcher inför den kommande säsongen, även om det har funnits ett visst tävlingsmoment i dem också.
För oss här i Pargas börjar de viktigaste seriespelen 18 april, då Paras IF inleder sin säsong i Ettan på hemmaplan mot SJK Akatemia. Men var ska matchen spelas? Det är väl självklart att man inte kan spela på gräsplanen i Pajbacka, trots att bollförbundets resultatservice fortfarande tror så. Man måste nog hitta en riktig fakir om man ska få spelplanen i skick till påsken. Aktia LKV Arena duger nog inte som reservplan, så kanske serieöppningen spelas i S:t Karins eller till och med i Åbo? Nog klarnar det väl småningom.
Varje fotbollssäsong är annorlunda även om väntan är densamma. Rastlösheten ökar ju närmare säsongsöppningen man kommer. Den här säsongen är på många sätt annorlunda för mig då jag för andra året i rad inte automatiskt refererar den kommande säsongens matcher i tipsligan i Ruutu, men istället har jag fått ett annat intressant erbjudande. Man kommer att få se mig i kommentatorbåset i Pargas – bara ett sådant byggs i Pajbacka – eftersom Piffen spelar åtminstone åtta hemmamatcher. Precis som tidigare år kommer jag även att referera matcher i Ekenäs och Åbo. Jag har redan kommit överens om att referera 18 matcher, men av erfarenhet vet jag att det kommer att bli fler, speciellt med tanke på höstens fortsättningsserier. Då Piffens öppningsspel kör i gång blir det min 903:e fotbollmatch som jag refererar. Sammanlagt har jag gjort över 2100 idrottsreferat.
Men tillbaka till saken, det vill säga till fotbollen som är världens bästa och finaste idrottsgren. Personligen tog min idrottskarriär som fotbollsspelare slut i B-junioråldern, då rockmusiken och flickorna tog över intresset. I ett senare skede vaknade jag upp på nytt och spelade många år i min hemstad Björneborg i bolagsligan, där jag också hade ett eget lag och fungerade som både ”ägare”, tränare och spelare i laget. Namnet på laget nämner jag inte här, eftersom namnet i dagens begränsade värld inte är godkänt och till och med uppfattas som rasistiskt. Det var förresten inte jag som kom på namnet.
Fotboll är en gren där allt kombineras: koordination, skicklighet, teknik, taktik, snabba beslut och framförallt gemenskap. Gruppanda och att fungera i grupp är fina saker. I samma amatörlag i fotboll spelar människor från olika samhällsklasser, olika yrken, men en och samma sak förenar alla, fotbollens globala språk och samhörigheten. Kan man begära mer? Nej, det kan man inte.
Timo Järvenpää
Fotbollstokig
Översättning: Malin Johansson
Kommentarer