Det första är att hitta en dag som passar alla inblandade. Sedan gäller det att hitta färjtidtabellen, som en igen en gång glömt att spara på telefonen.Att hitta en lämplig tid för samtliga kan vara knepigt.Det passar ingen. Åker själv då.
Så ska en planera maten. Då en är lat av naturen måste det vara enkelt. Men gott.
Gummistövlar. Myggspray.
Fanns det senap där? Nej, mössen hade ju kalasat på senapsburken … Till butiken, alltså.
En vill hinna till den där tians färja. Låååååång kassakö.
Gammal dam som häller ut börsen, full av småpengar, till kassaflickan. Kassaflickan svettas och rodnar. Räknar om igen.
Barnfamilj med gallskrikande bebis och trilskande treåring och vagnen full av varor.
Sur gubbe med stor mage och 24-pack öl. Luktar svett.
Den andra kön lockar, men en vet ju att det aldrig lönar sig att byta. Nu harmar det att en tog den där glasspinnen. Klockan går.
På gården stiger en ur bilen, drar en djupt efter andan och hör enbart fågelsång och vindsus i den stora lönnen.
Väl ute ur butiken möter halvbekant tant. Tanten vill prata.
Glassen är dock god, rinner bara lite, medan tanten pratar.
Granne kommer. Vill också prata. Klockan går.
Äntligen sitter en i bilen och slickar glassrester från fingrarna.
Kör som besatt, hinner till färjfästet, tomt där.
Kollar tidtabellen. Allt stämmer. Klockan tio. Men telefonklockan är nio. Det kan vara jätteskönt att sitta där vid havet och titta på måsarna …
Så kommer färjan, en kör ombord och drar en lättnadens suck. Där framme hissas färjan lite uppåt, så rampen blir körbar.
Bilen rullar bakåt istället för framåt, däcksgubben störtar fram och frågar om en har problem, men en svarar bara med ett leende och bestämda huvudskakningar, lägger i växeln, släpper upp kopplingen och bilen bakom tutar.
Nu rinner svetten. Man ska inte lägga i backen då man ska köra framåt, det inser en då. Då en sedan väl kommer upp på torra land, gasar en iväg, röd av skam.
Någon tutar, är det nåt alarm? Nej, det är den där bilen bakom en. Bäst att stanna, den verkar vara i nöd.
Gubbe stiger ut, ser arg ut och påstår att en backat på hans bil.
Kön bakom växer, medan gubben kollar sin fina bil.
En undrar ilsket vad en sån gammal surgubbe ska ha så fin bil för, men en säjer inget, utan ber istället så hemskt mycket om ursäkt, fast gubb-bilen inte fick minsta lilla skråma och en är nästan tillintetgjord och förbannad och väl inne i ens egen lilla bil, rabblar man upp pubertala ord på V på det andra inhemska.
På gården stiger en ur bilen, drar en djupt efter andan och hör enbart fågelsång och vindsus i den stora lönnen.
En sätter sig under lönnen och struntar i att packa upp.
Plötsligt hör en göken. I väster. Livet, livet.
Skini Lindgård
