Du kanske hör till dem som i nåt skede klagat på ditt barns lärare – eller rent av varit arg och irriterad på att skolan inte kunnat göra mer för ditt barn. Eller så har du suttit kring kaffebordet på jobbet och hört någon annan förälder säga just så.
Den här irritationen, frustrationen och känslan av hjälplöshet är antagligen helt befogad. Varför gör skolan inte mer?
57 procent av dagens lärare överväger att byta jobb, visar senaste OAJ-kartläggningen.
I Pargas skulle det här betyda ungefär 125 lärare. Och precis varenda en av dem, vill jag påstå, har gått med precis samma våndor som den modfällda föräldern gjort: varför gör jag inte mer? Inte därför att man på nåt sätt gör för lite -–nej, men snarare för att det inte finns några som helst gränser för hur mycket jobb man kan göra i det här yrket.
Och är man lärare så går man ständigt omkring med en känsla av att inte räcka till. För hur skulle man det? Vi kommer aldrig att räcka till.
Lärare jobbar med barn och unga. Det viktigaste vi har. Som lärare älskar man att se barnen och ungdomarna glada och trygga – och man vill ge dem en chans att känna att de lyckas.
Man har valt det här yrket för att man tycker om att undervisa och fostra och för att man tror på det enskilda barnets möjligheter att förverkliga sig själv i en rätt så krävande värld.
Man uppmuntrar, stödjer, hjälper, hejar och tror – så mycket att man glömmer bort de där gränserna för vad som är okej att jobba.
Och problemet är väl just det. Det är så enkelt att som lärare jobba gränslöst. Man kan nämligen aldrig göra för mycket för en annan människa.
Och speciellt inte om den andra människan råkar vara ett barn. Ett barn som mår illa, som far illa, som kämpar, som gråter, som bråkar, som trotsar, som misslyckas, som blir borta. Visst fan går man då omkring med en klump i halsen: vad mer kan jag göra?
På pappret står det att skolan ska undervisa barnen enligt läroplan. I finska, i modersmål och litteratur, i historia. Lära dem verbets böjning och franska revolutionens idéer. Ingen lärare har i sin utbildning specialiserat sig på utredningar av mobbningsfall, på hur man hanterar psykisk ohälsa och depressioner hos barn, på hur man bäst handskas med utåtagerande barn eller på hur man lyckas bryta hög skolfrånvaro. Och ändå är det vardag i skolan – betydligt svårare saker än att undervisa finska verb.
Så förlåt! Vi kommer aldrig att räcka till! Vi kommer inte att lyckas med alla mobbningsfall, med att förverkliga alla stödåtgärder som behövs, med alla Wilma-meddelanden som borde skickas, med alla nymodigheter som skolan borde ta sig an.
Det finns en sak vi lyckas med dock. Att bry oss. Om våra barn och unga.
Och jag hoppas det räknas! Räcker till? Nej! Men räknas!
Snart inleds vårterminen och jag vill passa på att önska all skolpersonal arbetsro och arbetsglädje. Även om du inte räcker till gör du skillnad.
Du gör skillnad varje dag! Tack för din värdefulla jobbinsats!
Lotta Dammert
Biträdande rektor, lektor i modersmål och litteratur, Läsväskanaktivist
Det var välskrivet!
Det krävs många fler aktörer i de enskilda fallen än den stackars ensamme läraren. Man kan inte och skall heller inte ensam klara av att lösa alla problem som uppstår i dagens skolvärld. En gedigen långsiktig samverkan måste till, med alla inblandade, på alla nivåer. Proffessionell hjälp kan behövas. Alla befintliga och obefintliga resurser måste till. Annars orkar ingen längre. Avlasta lärarna, minska på tvångsuppgifter som hindrar pedagogerna i sitt undervisningsarbete, som ändå borde vara det viktigaste. All dokumentation, som krävs, tar tid, alltför mycket tid, tid som kan användas på bättre sätt. Mycket bra skrivet av dig, Lotta.