Jag har jobbat hemifrån i över ett och ett halvt år. Det går bra att hålla möten och föra diskussioner via Teams.
Jag har sparat mycket tid, då den dagliga arbetsvägen till och från Åbo har fallit bort. När jag jobbar hemma är jag också mer tillgänglig för min familj. Eller är det verkligen så?
Man har pratat mycket om hur barn och unga använder tid på sociala medier. Redan innan barnet kan läsa får det en smarttelefon.
Det stirras mycket på skärmar och ju äldre barnet blir desto längre blir också skärmtiden. Man ska vara tillgänglig dygnet runt oberoende av var man befinner sig.
Föräldrarna uppmanas att följa med sina barns skärmtid och många lyckas också dra gränser för sina barn när det gäller skärmanvändningen.
Samtidigt är skärmtid mer än tid på sociala medier. Barn i lågstadieåldern använder delvis datorer för sitt skolarbete. I årskurserna 7–9 får varje elev en dator till sitt förfogande.
Gymnasieelever använder datorn till allt. Av olika anledningar stirrar vi på skärmar en stor del av dagen.
När jag jobbar hemifrån sitter jag i praktiken vid datorn hela arbetsdagen. Då ungdomarna kommer från skolan kan jag också gå ut i köket för att koka kaffe till mig.
Oftast tar jag kaffemuggen med mig bredvid datorn och fortsätter jobba. Som distansjobbare har jag märkt ovannämnda fenomen, det vill säga att man alltid borde vara anträffbar.
Hemma rullar arbetsdagen ofta på utan klara kaffepauser eller bensträckare. Ofta används också lunchrasterna till att sköta familjens ärenden via någon skärm.
Då arbetsdagen är slut har jag alltför ofta kommit på mig själv med att surfa på sociala medier eller med att läsa nyheter på min egen smarttelefon. Jag har inte koll på min egen skärmtid, men jag skulle gissa att den är alldeles för lång. Vilket slag av förebild är jag för mina egna ungdomar?
Jag är fullt upptagen framför min skärm hela dagen och på kvällarna har jag alldeles för ofta telefonen i min hand. I stället borde jag ju föregå med gott exempel och lämna skärmarna på kvällstid och i stället fokusera på annat.
Att röra på mig utomhus, eller göra något med händerna hemma – som att sticka, baka eller laga mat tillsammans.
”Gör som jag säger och inte som jag gör”. Är det så att vi ger förhållningsregler till våra barn, men sedan gör vi själva ändå på ett helt annat sätt? Att vara en god förebild är ett bra sätt att styra barns och ungas handlande.
Jag har själv tagit små steg i riktning mot att vara en förebild, men mycket arbete återstår.
När jag är trött orkar jag inte alltid syssla med annat. Jag fortsätter att försöka avvänja mig från skärmens frestelser efter arbetsdagens slut. Mer tid för att göra med annat på kvällarna och telefonen bara för att ringa samtal med.
Och verkliga pauser under arbetsdagen, så att jag orkar vara aktiv på kvällarna.
Tar också du emot en sådan utmaning?
Milla Jakobsson
Bor med fyra tonåringar och jobbar som chef inom statlig förvaltning. Har länge varit aktiv i ParSport.
Översättning: Carina Holm
Kommentarer