Otroligt att vi ännu fick känna på en riktig gammaldags vinter!
Ett vidsträckt högtryck parkerade över Finland och i fem veckors tid hindrades lågtrycken från Atlanten att tränga in i landet. Vädret var soligt och kallt, mestadels kallare än –10 grader och några dagar runt –20. Snödjupet var tillräckligt för att köra upp skidspår och optimisterna plockade fram sina snöskor. Fem veckor varade vintern, men det ypperliga vädret gjorde att det kändes mycket längre.
Piffens banmästare höll skidspåren runt golfbanan och på skidstadion i ypperligt skick. Det skall de ha stort tack för. Jag hann skida runt sjukilometers spåret över fyrtio gånger under minivintern. Det var så klart ingenting om man jämför med vintern 2013 då det blev 200 varv runt samma spår.
Skidningen började så småningom kännas som träning, men plötsligt märkte jag hur fint solen sken mellan tallstammarna på ”Bortre slingan”. Jag grävde fram telefonen, tog av mig skidhandskarna och förevigade den vackra vyn, men fick dåligt samvete då jag hela tiden kände hur trackern tickade.
Träningen har gett resultat. På årets första runda märkte jag att jag var helt utan krafter i armarna och balansen och rytmen i skidningen var dålig. Nu orkar jag diagonalåka några kilometer i ett sträck och parstaka åtminstone en halv kilometer.
Skidrytmen har också blivit bättre än på många år. Men, jag påstår inte att jag åker bra. På varje runda blir jag förbiåkt av både män och kvinnor. Det kan jag acceptera, men varje gång blir jag påmind om den gång jag förlorade en skidtävling mot Christer. Det hände i Sandnabba folkskola i Purmo för 65 år sen och det börjar nog bli dags att glömma saken.
När träningen har börjat dominera, har jag börjat längta efter lugn åkning i solsken i fin terräng längs ett långfärdsspår. När vi flyttade till Pargas för över 40 år sedan fanns här åtminstone två långa skidspår, Stickans spår från Gunnarsnäs till Sattmark och ett annat från Tennby till Hirsalö.
Ingetdera spåret var uppkört med motorkälke, de hölls öppna genom att människor skidade längs dem. Spåret till Hirsalö gick upp på Lemlaxön via Brattnäsviken genom ett brett vassbälte. Jag kommer ännu i håg hur dåligt det gled med vass under skidorna. I sundet mellan Lemlax och Hirsalö var isen dålig och det kom vatten upp på den. Framme i Hirsalö fanns vissa söndagar möjlighet att köpa saft eller kaffe. – När jag skidade Stickans spår första gången var det svårskidat. Spåret upp till Bötesberg gick uppför en brant där man var tvungen att trappa upp med sidan före. Spåret gick säkert på fel ställe det året!
Det skulle vara värt att utreda hur ett långfärdsspår kunde dras i Pargas. Pargas har ett gott rykte som skidort och det kunde ytterligare förstärkas om man kunde stoltsera med ett verkligt långt spår.
Nu när snön smälter, tror jag att jag gör en tur till Jakobstad. Där finns ett 25 km långt spår som startar i Västersundsby och går via fyra öppna raststugor, rundar Långsjön i Pörkenäs och går tillbaka till Västersundsby. Men coronaläget har blivit värre och det är kanske klokast att avstå från turen till Österbotten!
Kari Penttinen
Biolog, tidigare rektor för Fiskeriskolan
Kommentarer