I början av maj reste jag ensam med barnen med bil till Estland och Lettland på vintersemester. Någon vidare vintersemester i namnets rätta bemärkelse blev det inte eftersom vi råkade pricka in en värmebölja. Värmen fick folk ut på gatorna i shorts och klänningar såväl i Tartu som i Riga.
Jag har rest ensam med barnen långa vägar förr. Med dem är det kanske inte så mycket semester som ett behövligt ombyte av miljö. Trötta små barn sover gott och somnar tidigt på nya rum och spännande hotell med fin utsikt. En trött mamma får unna sig att någon annan sköter om frukosten och kokar kaffet, men måste samtidigt ge vika och köpa mutor i form av små leksaker och prylar så att barnen håller sig sysselsatta i bilen. Deras fokus på vad som händer på landsvägen ger vika efter en timme eller två. Telefoner eller pekplattor har de inte att leka med, men en liten pryl i form av en nyckelring eller ett häfte med klistermärken har visat sig fungera i de fyra timmar vi körde som längst denna gång. Från baksätet hördes bara ett mummel med långa monologer om prinsessor och deras katter och andra mystiska fenomen i barnens värld.
På väg till Tartu tappade jag bort mig på små vägar och vi parkerade vid en förfallen herrgård. På dess marker fanns en grävd damm med ett litet vattenfall och mängder av grodor som hade vårkänslor. Vi satt länge och bara tittade tillsammans på de kväkande krypen och ”grodkakorna” där flera hannar försökte klänga fast sig på samma stackars feta grodhona. Aldrig har vi sett så många grodor förr, men med tanke på de många storkbona i omgivningen hade det digra gående bordet inte gått fåglarna förbi. Vitsipporna och gulsipporna omgav dammen i tjocka mattor och vi gjorde oss ingen brådska till Tartu.
För det är så det brukar bli. Oberoende av varje ärligt försök att besöka städer och beundra arkitektur och det människobyggda så faller vårt intresse alltid platt. I Riga orkade vi knappt se på gamla staden annat än från hotellrummets fönster på 17:e våningen, men spenderade en hel dag på zoo i utkanten av staden och i den omgivande skogsparken. Hur vi än gör så hamnar vi alltid i något naturskyddsområde. Givetvis är det jag som styr, barnen är ju så små ännu, men de är också mycket piggare efter en dag i skogen än i en stad, där de gnäller efter alla saker i butiksfönstren och en sur mamma måste säga nej till de flesta lockelser. Från Riga körde jag små bakgator ut från staden så att vi åtminstone skulle se lite av staden från bilfönstret. Jag är ändå mer fascinerad av de gamla fabriksbyggnaderna, slitna egnahemmen och gropiga gatorna än av de tillrättalagda parkerna och ståtliga fasaderna som är vackra men utan liv. Och i Estland och Lettland har man ännu sluppit de stora ABC-kedjorna som dödat alla personliga små kaféer utmed vägarna. Vi åt ljuvlig lax och frasiga våfflor mitt ute i skogen i Lettland på ett landsvägskafé av den typen som i Finland idag har mörka fönster och en låst dörr.
Men det var först då vi kunde köra ner tårna i den vita sanden på Lettlands oändliga sandstränder som den inre oron gav mig en stunds ro. En oändlig strand som är till för alla, och rapakivigraniten, Finlands gåva till Lettland, slipad till runda små juveler på stranden höll barnen sysselsatta i timmar. Med vad vet jag inte, jag stirrande bara över ut över havet som låg helt stilla. Gässen flög i enorma flockar över havet norrut.
Om man får livskraft från naturen som jag så är nyheten, som kom på självaste morsdag, att man nu fredat ett skogsområde i Inikorp i Korpo som en glad överraskning. Att vi behöver skogsindustrin och använder virke och papper och ved kan inte ens jag blunda för. Men då det är fråga om skogsskydd på helt frivillig basis som nu, då Stiftelsen för naturarvet köpt ett markområde av privata skogsägare med donerade medel, värmer det hjärtat lite extra. Jag lyfter på min imaginära hatt för alla som gjort det möjligt.
Tuuli Meriläinen
Reporter och biolog som bor i Nagu
Kommentarer