24 länder, 51 matcher, 11 olika spelorter, 31 dagar, 142 mål, Berguvarna, Christian Eriksen, regnbågs- och prideteman, coronaläget, Ciro Immobiles fula filmning med mera… Av dessa ingredienser och mycket mera kokade man ihop det med ett år framskjutna EM-slutspelet i fotboll som avslutades för fyra dagar sedan.
Som storkonsument av fotboll har den senaste månaden varit en enda lång fest. Trots att det fanns några mellandagar då inga matcher spelades, fanns det alltid någon match att ta till sig i de inhemska serierna. Kan det bli bättre än så?
Min favorit (efter Finland, förstås) vann inte det här slutspelet, men de vann i stället Copa America som spelades samtidigt.
Samtidigt förverkligade EM-slutspelet en långvarig önskedröm, då Finland för första gången någonsin på herrsidan deltog i ett stort slutspel. Landslaget gjorde väl ifrån sig och vann mot Danmark, men förlorade mot både Ryssland och Belgien. Särskilt förlusten mot Ryssland svider, eftersom man hade alla chanser att vinna – och på grund av Joel Pohjanpalos bortdömda mål. Däremot blev det en aningen bitter eftersmak efter matcherna som spelades i S:t Petersburg och som förde med sig över 400 coronasmittor. Var det faktiskt helt nödvändigt att åka dit?
Trots att Finlands seger mot Danmark kom efter minst sagt chockerande händelser, är det i alla fall en seger – inget mer och inget mindre än så. För egen del etsade sig Lukas Hradeckys strålande räddningar, Paulus Arajuuris nationalsång och otroliga kämparglöd, Joel Pohjanpalos mål (både det godkända och det bortdömda), Jere Uronens fina prestationer och förstås som en besvikelse Albin Granlunds petning ur truppen i slutskedet in i minnet.
Min favorit (efter Finland, förstås) vann inte det här slutspelet, men de vann i stället Copa America som spelades samtidigt. I EM-sammanhang är mina favoriter i ordningen Holland, Danmark och England, där i alla fall England tog sig ända till final, där de tyvärr föll mot ett av lagen jag ogillar mest, Italien.
UEFA gjorde med facit i hand en stor missräkning då man delade upp slutspelet mellan flera länder och gav vissa nationer en enorm hemmaplansfördel. I och för sig har ett land alltid hemmaplansfavör i slutspelen som ordnas i ett enda land, men nu blev det för många som fick en fördel av det. Det var fint att man igen kunde ta in publik på läktarna och jag är rätt så övertygad om att man frånsett S:t Petersburg lyckades hantera coronarestriktionerna ganska bra både på arenorna och utanför dem.
Innan VM-slutspelet i Qatar nästa år kan man nu fokusera på den inhemska fotbollen som också den bjuder på stora upplevelser och högklassiga matcher. I höst blir det igen VM-kvalmatcher – fotbollsfesten fortsätter med andra ord!
Glöm inte att fotboll är som bäst på plats. För att vi också i framtiden ska få chansen att se landslagen spela i storturneringar, är det ytterst viktigt att understöda de lokala föreningarna och fylla läktarna. Den vägen skapar vi alla förutsättningar för framtidens landslagsstjärnor att tändas.
Timo Järvenpää
timo.jarvenpaa@aumedia.fi
översättning Mikael Heinrichs
Kommentarer