Denna kolumn är inte kritik. Denna kolumn handlar om överdriven men konstaterad fakta. Konst handlar inte alls om att ha talang eller kunna måla vackra målningar. Konst handlar om hårt arbete och att befinna sig vid rätt plats i rätt tid. Konst handlar om business och kontakter. Konst handlar om övertygande, tillhörighet, rätta ord och flirtande.
Jag känner konstsamlare i olika delar av världen, jag är representerad av ett galleri i Kanada, jag har blivit intervjuad av flera tidskrifter, jag finns på olika webbsidor och nätbutiker, min konst finns på kläder, accessoarer, smycken, väggmålningar, you name it.
Men inget av det här har någon betydelse, för det som väger tyngst är att jag inte har en konstutbildning, ett papper som bevisar att jag är en riktig konstnär. Detta betyder att de finska institutionerna inte kan stöda mig eller ens räkna med mig som en finsk konstnär på grund av ett enda papper. Visst kunde jag söka till de ”stora konstskolorna” i Finland och studera konst i över fem år. Har jag lust? Nej. Det hjälper inte att jag ivrigt springer från galleri till galleri och visar min portfolio för i dagens läge vill gallerierna själva hitta sina artister. I Finland är alla dörrar stängda på en högre nivå. Det gör mig illamående, ledsen och besviken.
Under fyra år skapade jag konst nästan 24/7. Dygnen i sig var själva konstexperiment. Jag skapade konst fritt, utan konstens och konstmarknadens regler. Tills jag en dag blev slagen rakt i ansiktet: ”Har du tänkt på att söka hit? Har du tänkt på att ansöka dit? ”Det lät som många goda råd och något man borde pröva på. Vad jag fick som svar var: ”Nej, nej, nej. Detta är inte för dig.” Med andra ord ville de berätta mig att jag valt att åka utomlands och där borde jag förbli. Detta hände även Victoria Åberg och Anita Snellman, vet man i dagens läge ens vem dessa två stora finska konstnärer är? Jag tillbringade även ett halvt år på en fransk konstskola. Det som jag var rädd för, hände. Konstskolan dödade all inspiration och kreativitet. Byggde fängelseväggar kring mig. Det värsta var att inte ens det här intyget dög, det ska vara fem års studier och finskt.
Ibland när jag blir nostalgisk, tar jag fram gamla häften, konstarbeten, tekningar som jag glömt i en av ateljéns vrån. Lat har jag nog inte varit de senaste åren, det kan antalet publikationer på Instagram bevisa. Tänk att den rätta tidpunkten inte hittills dykt upp?
Jag förväntar inte mig att bli en stor stjärna över en natt, vad jag önskar är otaliga projekt, samarbeten och förståelse. Vi är inte alla lika, vi har valt våra vägar och det är det som gör oss unika: att du är du och att jag är jag. ”Du får inte ge upp” får jag ofta höra. Jag har inte gett upp, jag är trött på att gå emot strömmen. Jag har inga krafter kvar. Det är här som tatuerandet kommer in i bilden. Jag bara byter papper till hud, målarfärg till bläck. Kundernas glädje speglas med detsamma och de bär med sig ett konstverk hela livet ut. Vad mer kunde man förvänta sig? Tatuerandet för med sig otaliga projekt, samarbeten. Ingen frågar efter betyg och att tatuera som finländare i Paris ses som en rikedom.
Sandra Wallin/Sandy Bee
Fria konstens pionjär och tatuerare, Paris-Pargas
Kommentarer