Jag har alltid gillat klassiska bilar rent visuellt. Även om jag inte var speciellt lik min far annars, lyckades jag, precis som han, bli intresserad av gamla Fiat-bilar. Min far ägde bland annat en Fiat 1100 det vill säga en Neckar Europa från 1960-talet. Den var vackert tvåfärgad – grå och vit – och hade däck med vita sidor och taklucka. Mina föräldrar åkte i den på en traditionell Finlandsturné till östra Finland mot Kuopio och Villmanstrand och jag tillbringade en stor del av tiden med att ligga på golvet i baksätet. I golvet satt av någon anledning en liten gummipropp man kunde peta loss och titta på vägen genom hålet.
Själv tog jag lastbilskörkort för att det kunde vara bra att ha. Så fort jag hade körkortet i fickan sprang jag i väg och köpte en Fiat 600 från 1971. Den var mörkgrön och hade tillhört polismästarens dotter. Ingenting i bilen talade om bekvämlighet eller modernitet – men den var liten, precis som jag, och det var på många sätt praktiskt. På skolgården slapp man tävla om parkeringsplatserna och kunde parkera bland cyklarna under korgbollsställningen. Där stod redan ofta min bästa väns Fiat 850 parkerad. En gång lyfte (!) mina manliga kamrater in min bil mellan två träd, något som jag upptäckte efter att ungdomsmötet tog slut. Jag var måttligt imponerad.
Att jag satt fast var däremot mitt eget fel den gången jag kom på idén att köra ut på sandstranden i Fäboda utanför Jakobstad. Precis då jag insåg hur korkat mitt tilltag var satt min lilla gröna böna fast. Det var sent och solen höll på att gå ner, men lyckligtvis var ett par på promenad med sin hund, en grand danois. Den ”hjälpte till” att knuffa loss bilen, med tassarna på taket. Klomärkena finns ännu kvar.
Uppvärmingen i 600:an var kanske inte den bästa på vintern, men eftersom bilen var kompakt kunde man sträcka ut handen genom sidorutan och skrapa vindrutan i farten. Oftast var det inte något problem att framrutan frös igen eftersom bilen inte startade överhuvudtaget om det var kallare än minus 15 grader. Då fick jag vara miljövän och cykla till skolan eller tigga skjuts av min far som vid det laget hade bytt upp sig från sin Fiat 1100.
En Fiat 600 har inte bara en liten motor, bensintanken var också i minsta laget. Första gången jag tankade den efter köpet fick jag gå in på bensinstationen och fråga var tanklocket sitter (under motorhuven) och sedan matade jag in en 100-markssedel i automaten. Det fick man ganska mycket soppa för på den tiden, och med stigande panik såg jag tanken bli full. När det nästan rann över drog jag ut slangen, räckte den till bilägaren som stod intill min bil och väntade på sin tur, och frågade: vill du ha?
Trafiksäkerheten var det lite si och så med. Min gröna böna hade förvisso säkerhetsbälten som någon installerat i efterhand, men frambänkarna hade ju ingen låsanordning, och jag funderade ofta på vad som skulle hända om man skulle frontalkrocka. Antagligen skulle bensinen fatta eld och man skulle slungas ut genom framrutan genom flammorna som en levande kanonkula på en marknad. Det är nog det närmaste min lilla italienska bil skulle komma att vara en eldig italienare.
Tuuli Meriläinen
Biolog, journalist och gammal Jakobstadsbo
Kommentarer