Hösten är här, vare sig vi vill det eller inte. Med hösten följer också höststormarna, vilket i år inte bara resulterat i kullfallna träd och sedvanliga elavbrott. De politiska vindarna i Pargas har varit både hårda och turbulenta, med stadsdirektörens avgång som följd. Som kolumnist kan jag förstås inte låta den stormen passera obemärkt. Mina kolumner bottnar i föreningslivet, men även politiken är i grund och botten organiserad i föreningsform.
När jag i januari skrev om föreningslivets rötter och allt det samhällsnyttiga de idéburna sammanslutningarna åstadkommit och alltjämt åstadkommer lämnade jag avsiktligt bort de politiska föreningarna. De skiljer sig från det övriga föreningsfältet då deras verksamhet mer handlar om att skapa återverkningar utanför kretsen av de föreningsaktiva, i stället för att främst förverkliga sina idéer i kretsen av medlemskåren. Men det oaktat finns det också ett politiskt föreningsliv där medlemmar engagerar sig i lokalavdelningar och lever föreningsliv med styrelsemöten, talkon, fester, programkvällar och allt annat som hör till. Till det politiska föreningslivet hör även kretsmöten och kongresser där partiprogram och valmanifest stöts och blöts för att sedan bli det sammanhållande kittet i rörelsen.
Utan denna föreningsverksamhet skulle det politiska livet stagnera. Det skulle inte bli några valkampanjer eller andra jippon. Det skulle inte finnas några röda eller blå eller gula eller gröna linjer. Partitillhörighet skulle endast vara en chimär för varje enskild politiker skulle vara sin egen dräng och ha sin egen agenda. Eller är det dithän vi redan gått?
Trots alla slitvargar som jag vet att alltjämt finns på politikens verkstadsgolv, i partiföreningarnas styrelser och aktionsgrupper, känns det som att dagspolitiken blir alltmer fjärmad från de idéburna organisationerna. Det kollektiva beslutsfattandet utgår i första hand från den valda gruppen i stället för att bottna i medlemskårens gemensamt uttalade vilja. Det blir så när allt färre folkvalda samtidigt är engagerade i det politiska föreningsarbetet. Det blir så när folkvalda glömmer att ytterst få skulle vunnit sin plats i kraft av endast sina egna röster. Det uppstår ett tomrum, ett vacuum, mellan politiskt föreningsliv och livfullt politiserande. Ett sådant vacuum fylls snabbt av politiska vindar som kan nå stormstyrka.
Föreningskraften kan mota många stormar, men det förutsätter att kittet i föreningen håller ihop. Å ena sidan ser det ut som att kittet hållit ihop mycket väl i det politiska fältet i Pargas, eftersom så litet har sipprat ut om omständigheterna kring höstens politiska storm. Men visst har det ändå knakat i fogarna. Å andra sidan vittnar stormen om ett vacuum som snabbt fylldes ut. Då gick det som det ofta går i idrottsföreningar när lagmaskineriet gnisslar – tränaren byts ut.
Det fina i vårt samhälle är att man trots allt får ha olika åsikt och uppfattning om olika skeenden. Man får också vara besviken över det som gått en emot. Det viktiga i vårt öppna samhälle är att vi alltid möter varandra respektfullt. Det bästa som kan följa av en storm är att man lyckas ta tillvara energin och omvandla den till vindkraft – till ny föreningskraft, till nya tag mot nya möjligheter där stormen dragit fram. En storm kan söndra ett och annat och det tar tid att reparera. Jag önskar alla ansvarsbärare lycka till i denna viktiga process.
Andreas von Bergmann
ordförande i Pargas IF
föreningsaktiv f.d. kommunalpolitiker
Kommentarer