Livet för med sig otroliga överraskningar. Man behöver oftast inte planera heller så mycket, livet leder en framåt. Efter ett år på modelinjen på VNF (Västra Nylands folkhögskola) bestämde jag mig för att åka och fortsätta studera mode i Paris. Läraren från skolan hade en vän som råkade ha ett ledigt rum att hyra ut just vid denna tidpunkt. Jag åkte iväg och fick en ny vän, ”kämppis”, en lite äldre dam som tog mig under sin vinge, visade mig staden och hur man levde där. Vi spenderade dagar med att diskutera om allt mellan himmel och jord, utbytte erfarenheter, minnen, historier. Jag insåg att Paris är en så mångsidig och stor stad att jag inte kunde upptäcka allt inom mina två studieår. Jag ville se mer, upptäcka mer, träffa fler människor. Som naiv Pargasbo fick jag lära mig den hårda vägen, gå vilse och hitta tillbaka till mig själv igen. Istället för att ge upp eller bli svagare blev jag självsäkrare, mognare. Jag följde min egen väg. Mitt mål var att smälta in i mängden, prata flytande franska och bli förstådd. Lära mig nya ord för att exakt kunna förklara vad jag upplevde och såg runtomkring mig, det franska språket är så mångsidigt! Min franska var lite skrovlig till en början och det som borde ha varit en modeutbildning visade sig vara en textilutbildning istället. Det var konstlektionerna som fick mig att stanna. Jag målade på lärarnas uppmuntran rinnande, gråtande blommor som beskrev mina känslor gällande oförståddhet, ensamhet och hemlängtan.
Jag bestämde mig att fortsätta med konst. Med en kompis hyrde vi en ateljé från ett konstkollektiv. Jag målade, ritade, fotograferade, sydde, virkade, stickade, gjorde performance, graffiti, video, keramik, sång. Jag prövade på allt som jag hittade på eller som någon föreslog att jag borde utforska. Mina dagar bestod av kreativitet, det enda jag tänkte på var att komma till ateljén och bara pröva på flera saker. Jag höll på med flera projekt samtidigt, speciellt under pandemin har jag aldrig någonsin varit lika kreativ!
Sedan träffade jag min blivande sambo, han gav mig en ny livsbild, lärde mig att vara mer spontan och öppen. Han visade mig hur man kan rita på människohud, tatuera. Vårt förhållande började med att vi tillsammans förverkligade väggmålningar på ett kontor. Vi blev bästa vänner, kolleger, livskumpaner. Vi är båda väldigt envisa och vi har en stark vilja. Varje dag är inte en dans på rosor men vi skrattar mycket och konflikterna brukar för det mesta sluta i gapskratt. När jag ger honom en kram passar mitt huvud perfekt i kurvan som formas med halsen och huvudet. Det är som en trygg hamn som man inte har lust att åka ifrån…
Paris har olika faser: ”La vie en rose”-fasen tar ungefär två år. Allt är så fint och trevligt. Efter två år vaknar man upp och ser allt det onda och hemska; hunger, orättvishet. Om man inte är född här får man alltid höra att man har en accent, människorna försöker klura ut varifrån man kommer. Man blir hela tiden ifrågasatt, nästan lite retad på grund av fransmännens frenetiska nyfikenhet. De flesta väljer att lämna staden vid det här laget. Paris sliter på människornas mentala hälsa, antingen slår du tillbaka eller ger med dig. Så varför stanna om det parisienska livet är så hårt? Jag blir stimulerad dagligen, jag lär mig varje dag någonting nytt, jag är fri och kan pröva på mina vingar på mitt eget sätt. Arkitekturen, maten, museerna, caféerna och livsstilen passar mig. Här hittar jag en speciell energi som för mig framåt. Det finns så många olika sätt att leva på och Paris ger mig denna möjlighet att faktiskt utforska vilket sätt som passar mig bäst. De stora höjdpunkterna i mitt liv har varit sång, mode, konst och nu tatuering. Vad månne livet för med sig till följande?
Sandra Wallin/Sandy Bee
Konstnär
Kommentarer