Som Edith Piaf sjunger ” Non, rien de rien. Non, je ne regrette rien”, så ångrar jag inte så mycket, utom en sak: Jag borde aldrig ha gått i en konstskola.
Jag trodde länge att för att bli accepterad som ”riktig” konstnär måste jag kunna bevisa att jag är det, svart på vitt. Jag trodde att nya dörrar kanske kunde öppnas med nya möjligheter i museer och gallerier.
Men hej hallå! Vi lever år 2021, kan man inte som konstnär vara självlärd? Varför måste man gå den klassiska vägen som alla andra? Jag gick i fällan och har låtit en konstskolas influenser påverka mina tankar och mitt skapande.
Jag har aldrig haft svårigheter med att skapa. Det var som ett beroende, tavla efter tavla, ritning efter ritning skapades i snabb takt.
Skolans tankegång gjorde att jag helt kom av mig. Istället för att ta tag i en pensel eller i en penna och bara börja skapa, frågar jag mig tusentals frågor vilket gör skaparprocessen mycket långsammare och lite smärtsam.
I höstas började jag en konstskola som betonar icke-visuell konst, där ett fysiskt konstverk inte är ett kriterium utan ett val.
Icke-visuell konst görs oftast i grupp för att sudda ut konstnären och man utelämnar helt och hållet konstverket från slutresultatet. Vad blir då kvar av konsten? Jo, den lever så länge som människorna pratar om den eller det finns bevismaterial som t.ex. ett fotografi. Världen är mer än full av föremål, varför borde vi som konstnärer skapa fler?
Skolan påstod sig vara mycket modern, men jag blev alldeles chockerad över hur få kvinnor som nämndes under konsthistorietimmarna. Visste du att t.ex. Ateneum har gjort en kort filmserie om museets konstnärer? Två filmer av tretton handlar om kvinnor, Ellen Thesleff och Helene Schjerfbeck.
”Målning var kvinnornas hobby på den tiden” eller ”I den minimalistiska konsten finns det väldigt få kvinnor för de kan inte utelämna sina känslor från sin konst”. Snacka om stenåldern!
En gång fick jag en kommentar om att jag målar mycket kvinnor. Då kunde jag inte riktigt svara på det, men idag ser jag det som en självklarhet.
Jag är en kvinna och jag målar mitt liv och min omgivning. Så få kvinnor nämns i konsthistorien och den måste skrivas om, nu.
Därför står jag här och skriker genom mina tavlor ”Se på mig, ser du mig nu? Jag är stor och stark och kan ändra konsthistorien!”.
Varför borde jag ändra på mig och min konst för att bli accepterad av andra? För om jag ändrar på min konst och på det sättet som jag arbetar och lever, då är det inte mera Sandy Bee eller sandyism som gäller.
Om ett par veckor kan jag fysiskt röra mitt bevismaterial på att jag är en riktig konstnär. Då kan jag äntligen ansöka om medlemskap till alla möjliga konstnärssamfund som inte accepterar autodidakter. Jag kommer att rama in pappret och hänga det på väggen, ge det ett stort finger ibland bara för att jag kan och vågar. Jag har bevisat för mig själv att jag gjorde skolan till slut, jag erkänner att den råddat till rätt mycket men jag kommer att hitta min inre harmoni igen. Jag måste bara smälta all information först.
På detta sätt vill jag påminna mig själv (och dig som läser) att ingen någonsin får säga till mig hur jag borde vara som konstnär, hur jag borde måla eller vara! Amen.
Sandra Wallin/Sandy Bee
Fria konstens pionjär och tatuerare
Paris-Pargas
Kommentarer