Jag lyfter på hatten för den som, kanske mindre glatt, städar upp i röran.
Trots att gässen bokstavligt talat skitar ner, har jag tyckt att det är ganska trevligt att promenera förbi dem. De är eleganta små fåglar med snygg fjäderdräkt. De verkar inte vara särskilt skygga heller, utan flyttar på sig mest för syns skull, långsamt och värdigt, då någon människa nu med nödvändighet måste ta sig fram JUST där de har lagt sig till rätta för att ta en tupplur (eller vad gäss nu tar).
Under oktober månad har gässen gjort en massa kortare utflykter i närområdet – kanske för att samla ihop sig inför den stora flytten? Deras tutande och snattrande hörs på långt håll: ”Harry! Du flyger för nära, håll avståndet!” ”Varför är det alltid Agda som bestämmer resmål? Vi vill till Nagu!” ”Titta, nån jävel har plöjt vår favoritåker!” ”Är det långt kvar?”
Naturupplevelser i all ära, men jag vill helst inte ta del av dem med gåsbajs i nacken.
En höstdag när jag promenerade längs en åkerkant i Muddais upptäckte jag att hela flocken kom flygande mot mig i en ståtlig plogformation. Ett litet gäng, som tydligen fungerade som förtrupp, hade landat på en stubbåker och tutade åt de andra: ”Här blir nog bra, kom bara!”. Gåsplogen samlade sig och började cirkla runt ovanför åkern för att få in rätt vinkel eller komma i stämning eller vad nu landande gåsplogar gör. Det var en mäktig upplevelse att stå precis under de hundratals flygande fåglarna och lyssna till deras synkroniserade vingslag. Det vill säga, det var mäktigt ända tills jag insåg att jag förutom vingslag även hörde ett rassel av små dunsar i gräset runtomkring mig. Med Centralparkens bajsbeströdda gräsmattor i färskt minne lade jag ihop två och två och förstod att raskt ta skydd under närmaste gran.
Naturupplevelser i all ära, men jag vill helst inte ta del av dem med gåsbajs i nacken.
Nu har gässen i alla fall gett sig av för vintern. Gräsänderna guppar omkring för sig själva i Kyrkgropen och vi kan promenera genom en ren Centralpark ända tills gässen återvänder hit i vår (om de inte far till Nagu).
Karin Holmström
Pargasbördig agrolog som blev illustratör
