Jag ville skriva något meningsfullt, ta ställning, kanske provocera lite. Men jag vågar inte. Här, i den här lilla staden måste man hålla tand för tunga. Man kan hamna ut för näthat och sånt. Så jag skriver något småroligt, småneutralt och småtråkigt då.
Var ska vi börja? Vädret? Jo, väder har vi ju haft. Dålig sommar, dålig vinter, lång vår. Sommaren blir säkert också kall, regnig och dödstrist. Eller för het och torr. Ingen är nånsin nöjd.
Glad blir jag också då jag får skriva. Utan skrivandet är jag bara en vanlig tant. Nu har jag skrivit en pjäs. Den får ni se i juni, på Lillholmen.
Regeringen? Nej, för eldfängt. Jag håller frustrationen inom mig. Sväljer, grinar illa, men går och spyr i smyg bakom busstationen.
Sen det där andra hemska stöveltrampet som ekar i Europa…. Nej, jag ska inte….Jag sväljer och spyr sen igen någonstans vid lämpligt tillfälle.
Donald Trump? Nej, han är inte värd att slösa ord på. Inte ens om han, gud förbjude, blir president. Men jag måste medge att man blir lite orolig. Då man vet att det finns en knapp som han kan trycka på i så fall. Då är det goodbye.
Det är lite svårt nu att hitta på neutrala, små saker att skriva om.
Kan man skriva om att titta på fåglarna utanför fönstret? Hur glad man kan bli då de pickar i sig det vi bjuder på? För det blir jag. Pröva du också! Man kan få syn på en domherre ibland.
Men om saker som gör en glad måste man väl kunna skriva? Jag blir glad av riktiga vänner, av små barnbarn, stora barn, min älskade, unga människor, gamla människor, av människor med blå, bruna, svarta, gråa, gröna ögon, av glada människor, teater, djur, böcker, filmer, gamla hus, naturen och min dator (då den funkar), yllefiltar, randiga sockor, vedspisar, resor, Eftersnack, Tvof och musik. Bland annat.
Glad blir jag också då jag får skriva. Utan skrivandet är jag bara en vanlig tant. Nu har jag skrivit en pjäs. Den får ni se i juni, på Lillholmen.
Skini Lindgård
